Tystnad, tagning – teater?
Östgötateaterns "Dumar", som betyder kvinna på somaliska, skulle spelats på kulturhuset Agora i Linköping och på X-scenen i Norrköping under april och maj.
Nu, mitt under coronapandemin, blir det istället en film av communityföreställningen, som kommer ut i augusti.
– Teater för mig bygger på det mötet, ansikte mot ansikte. Ingenting kan ersätta det. Därför var jag lite skeptisk först när de ville att det skulle göras en pjäs som skulle filmas av. Min skepsis resulterade i att det blev en riktig film istället, säger manusförfattaren och regissören America Vera-Zavala.
Nu, med hjälp av Salad Hilowle bakom kameran, vänds coronapandemins motgång som en inställd premiär kan innebära till en utvecklingsfaktor.
– Det sker en digitaliseringpsykos på alla arbetsplatser på alla områden gott och ont. Jag är säker på att det för med sig mycket gott, säger America Vera-Zavala.
En konstfilm, som samtidigt fångar in fler dimensioner än vad som var tänkt från början.
För när Linköpingskvinnorna Ayaan Mohammud, Fadume Jama och Kin Gurhan Mohamed, berättar om hur kriget trängt sig på i vardagen – om flykt och om hur de tvättat blodiga kläder – påminns de samtidigt här hemma av ovissheten om framtiden som coronapandemin skapat.
– Det är verkligen svårt. Det känns som att det är första gången man bearbetar det som hänt på riktigt. Minnena kommer tillbaka. Det är den här känslan med osäkerheten. Mycket av det vi går igenom nu har man gått igenom tidigare. Allt är osäkert. Man vet inte riktigt vad som händer, man förlorar nära och kära. Vi lever från dag till dag. Det är väldigt obehagligt, säger Ayaan Mohammud.
– Man hoppas att människor kan tänka till, man kan drabbas av elände oavsett var vi bor i världen.
America Vera-Zavala har jobbat upp ett starkt namn i muslimska och somaliska kretsar. Hon har fått fina recensioner, speciellt med "Svenska hijabis" 2016 och är aktuell med en ny bok, "Svartskalle". Men att de tre kvinnorna skulle ta klivet upp på scenen var inte självklart, när America lanserade sitt teaterprojekt "Dumar" för den somaliska gruppen.
Regissören visste redan innan att hon skulle mötas av ett intresse men "Lycka till, men jag kommer inte att stå på scenen".
– Dels beror det på att de är så starkt omgivna av fördomar. Det blir en omedveten reaktion. Att; "det är bättre att jag inte syns, för folk har ändå så mycket åsikter om mig". Det som de har gjort: bryta upp från ett land, komma hit, lära sig ett nytt språk, starta ett nytt liv. Måttet för hur de klarat det, är inte hur det går för dem utan för hur deras barn lyckas. Därför tycker de: "se mina barn istället". Det är de som är framtiden, berättar America.
46-åriga Ayaan Mohammud som både har barn och barnbarn, bekräftar den självbild som Vera-Zavala möttes av.
Nu mitt under inspelningen med alla känslor från förr och nu, har uppoffringen ändå varit värt mödan.
– Det är första gången i mitt liv som jag ställer mig först i kön. Jag har alltid tagit hand om andra. Det är väldigt nervöst, men jag kan fixa det där. Det är jättehärligt att vara med, säger Ayaan.
Hur tror du filmen kommer att tas emot?
– Det här är min historia. Hur det landar hos andra är upp till dem. Vi vill bjuda på en del av oss. Jag vet att mina barn ser jättemycket fram emot att se den. Det betyder mest för mig.