"Från den första idén till färdig bok tog det åtta år", säger Sofia Rustan.
I början av juni utkom Sofia Rustans första roman "Skadedjuret" som ges ut av Bokförlaget Polaris. Det är en spänningsroman som redan nu planeras att följas av ytterligare två böcker. Boken handlar om en liten flicka som bevittnar mordet på sin pappa och frågan är om det blir mördaren eller polisen som hittar henne först. Även ämnet destruktiva relationer behandlas.
– I berättelsen använder jag det som jag och andra varit med om, säger Sofia Rustan.
Hon är uppvuxen i trakterna runt Luleå, men har under hela sin barndom tillbringat sina somrar i östgötska Blåvik, där hennes mamma har sitt ursprung. På somrarna plockade de jordgubbar och åkte på båtfärder. Det var också i sjön Sommen Sofia Rustan lärde sig simma och barndomsvännen Diana från Blåvik har hon fortfarande kontakt med.
– Det var en sådan frihet där. Jag minns den lummiga grönskan och körsbärsträden. Det var som att komma till paradiset. Det är många underbara minnen.
Lyckliga barndomsminnen känns långt ifrån den mörka berättelsen i hennes roman, med en liten flicka som jagas av en mördare.
– Man måste utgå från något som verkligen känns inuti. Som utsatta barn, säger Sofia Rustan.
Till vardags arbetar hon som jurist på ett stort försäkringsbolag där hon bland annat granskar överfallsutredningar. Det blir många verkliga skildringar av våldsamma brott. Målet är att ta reda på vad som faktiskt hänt.
– Det är som att lägga pussel. Det är spännande och känns viktigt att se till så att det blir rätt.
I den fiktiva berättelsen om våldsbrott vill Sofia Rustan också att det ska finnas en djupare psykologisk aspekt.
– Det går inte att försvara hemska handlingar, men det är intressant att försöka förstå vad som hänt tidigare i gärningsmannens liv och om det finns något som kan ge någon förklaring.
Sofia Rustan är noga med att poängtera att hon inte använt några verkliga fall i sin roman, men utredningarna har fungerat som inspiration. Att det skulle bli en bok var inte helt självklart.
– Det var som ett oöverstigligt berg att skriva en hel bok. Men efter flera skrivarkurser varav en med deckarinriktning, så släppte spärren. Det har varit en lång process, men när jag väl öppnade skrivardörren så forsade idéerna fram.
Än så länge blir det inte författande på heltid.
– Jag trivs väldigt bra på jobbet, så jag har inga planer på att sluta jobba i dagsläget.