Hon kom sist med låten Osby–Tennessee i deltävlingen av svenska Melodifestivalen, men det gör henne ingenting alls.
– Under 40 år har jag varit med tio gånger. Det här var den absolut sista gången. Låten sammanfattar var jag befinner mig i dag. Den är en kortfattad biografi och jag gillar budskapet: Även om du är en mobbad fosterhemsunge från en gudsförgäten håla så kan du nå framgång.
Kikki har en enastående och lång karriär. Från sångerska i dansorkestern Nickies på 60-talet, vidare till Wizex, country- och popgruppen Chips, elva soloalbum, nio med Wizex och sju med Roosarna. Antalet resor till Svensktoppen låter sig inte räknas. Inte tv-programmen hon deltagit i heller. Hon har sålt drygt 3,5 miljoner skivor och fått 26 guldskivor.
Ändå är det först på senare år som hon tycker att hon får skörda det hon sått och möter en respekt hon faktiskt är värd.
Tre ting ligger bakom den känslan: Den kritikerrosade albumtrilogin ”Portrait Of A Painted Lady” med renodlad country. Hennes medverkan i ”Så mycket bättre”. Och SVT:s finstämda porträtt av henne på annandag jul.
Det är slut på att vara alla till lags. Slut på att sjunga in alla låtar Bert Karlsson beordrar henne att göra. Det har tagit sin tid att bli vuxen, men nu är hon där. Där, där hon bara gör det hon själv har lust med och med ett jävlar anamma säger nej till det hon inte vill.
Har din öppenhet mot media haft ett högt pris?
– Ja. Saker har förvanskats och lett till rubriker som jag inte känner igen mig i. Sammantaget har det resulterat i en offerroll ("Kikki Danielsson gråter ut igen") som jag kommit att hata. Visst, jag är fosterbarn, visst, jag var mobbad som barn, men det här är inget jag själv valt att älta.
Hur kan det ha blivit så här?
– Jag vet exakt när och hur det startade. 1986 hade en Aftonbladetjournalist snokat reda på att jag hade reumatism, något jag aldrig velat basunera ut. Nu kom hon farande med en fotograf. Jag satt osminkad och med munsår i en soffa när fotografen började ta bilder. "Hallå, du kan ju inte fota mig än, inte när jag ser ut så här", sa jag. "Det är lugnt. Jag ställer bara in kameran", svarade fotografen.
Strax därpå basunerade löpsedlarna ut att Kikki var svårt sjuk, och på bilderna såg hon ju inte direkt pigg och fräsch ut . . .
– Sedan har det bara rullat på. Jag har "gråtit ut" till höger och vänster, om allt ifrån mitt drickande till ett påstått matmissbruk och att jag inte hittat någon ny karl efter skilsmässan.
Hur har du tacklat det?
– Allt bättre på senare år tack vara sociala medier. När Hänt Extra skriver på löpet att jag har en ny kärlek så kan jag själv lägga ut en bild på min hund och förklara läget.
Men har du ändå inte haft folkets kärlek under alla år?
– Jo, men jag har egentligen inte släppt in dem i hjärtat förrän på senare år, när min blygsel äntligen gett med sig och jag vågar möta publikens blick.
Turné inom kort. Är du nervös?
– Ja, den dagen man inte är det är det dags att göra något annat. Det ska bli roligt. Tyvärr har jag blivit förkyld, men kurerar mig för fullt med gamla husmorsknep som ingefära och gurkmeja. Vi har valt låtarna, men inte bestämt ordningen. Och så filar jag på mitt mellansnack.
Som ska handla om?
– Mycket om det som du och jag pratat om nu. Min upprättelse.
Det är en tid av revansch?
– Absolut. Nu skördar jag vad jag sått. Får upprättelse för en massa skit. Det känns skönt. Jäkligt skönt.