Göran Sonnevi har blivit belönad med ett flertal litteraturpris genom åren. Han blev belönad med Carl Emil Englund-priset 1971, Bellmanpriset och SvD:s litteraturpris 1979, Samfundet De Nios pris 1988 och Nordiska Rådets litteraturpris 2006. Tills samlingen läggs nu Övralidspriset 2024.
Vi möts på Medelhavsmuseet i Stockholm för att dricka kaffe. Göran Sonnevi har valt platsen.
– Det är så trevligt att sitta här mellan montrarna, se bara!
Han visar med en gest på rader av märkta och noggrant utplacerade små figuriner ur historien som nu upphöjt befolkar vår mötesplats. Under deras oseende ögon vindlar vårt samtal fram och tillbaka. Vi talar om skapandet som process och viljan att uttrycka sig i text som alltid funnits där för honom.
– Det kommer i pennan, förklarar han lågmält på sin Halmstaddialekt som blivit kvar genom alla år.
Du får det att låta så lätt.
– Vem har sagt att det är lätt?
Hur arbetar du? Kommer texten till dig i ett flöde?
– Jag arbetar regelbundet dagligen fortfarande. Jag har ju givit ut några böcker vid det här laget men det är alltid jobbigt med allt omkring utgivningen, recensioner och sånt. Jag kommenterar aldrig dem. Det är en tid att ta sig igenom, men samtidigt väldigt rolig.
Låter du någon läsa dina texter under arbetets gång?
– Inte förrän jag är klar. Man kan inte släppa in ljus i mörkrummet. Då förstörs filmen. Jag har alltid haft svårt för att tala om det jag skriver.
Har din skapandekraft funnits med någorlunda regelbundenhet i ditt liv?
– Nej, det är helt oförutsägbart. Det är omöjligt att veta om jag överhuvudtaget ska skriva en enda dikt till, säger han som ett konstaterande och ler milt.
Efter den traditionella prisceremonin vid Heidenstams grav kommer Göran Sonnevi äta middag med Övralidsstiftelsens styrelse. Menyn alltid är densamma; Heidenstams stående födelsedagsmeny med röding från Vättern, kyckling och till sist jordgubbar med vispad grädde.
Skrivandet är en solitär syssla och författare trivs oftast bäst i ensamhet texten som sällskap, är det så för dig också?
– Så har jag varit hela livet, åtminstone sedan jag var arton eller nitton år. Handen styrs av en lagrad erfarenhet. Man öppnar sig mot något man inte trodde fanns.
Har du alltid vetat att du skulle bli författare?
– Nej, det visste jag inte från början. Jag hade väl krafsat lite på pappret men drömde inte om att kunna publicera det. Det kom efter hand. Jag gick på realgymnasiet och trodde jag skulle fortsätta på Chalmers och bli ingenjör. Men så spelade jag piano i en amatörorkester och här fick jag helt nya kontakter och impulser.
En omvälvande tid för en ung man som först hade tänkt bli ingenjör?
– Totalt! I stället åkte jag till Lund för att läsa humaniora och skaffa mig den bildning jag inte hade.
Skrivlusten, har den alltid funnits där?
– Ja, och den hänger rätt mycket ihop med musiken. Jag improviserar på piano och det är inte så stor skillnad.
Göran Sonnevis texter kännetecknas av ett aldrig sinande flöde och saknar ofta interpunktion. Så når de också läsaren, med känslor av oändlighet. Utan början eller slut sträcker texten ut sig över sidorna, ibland ohämmat och med indikationer om att den kanske fortsätter i nästa verk eller är en fortsättning på tidigare utgivna texter. Men Sonnevi började inte att skriva i den här upplösta textformen.
– Nej, jag kunde inte skriva så från början.
Vad läste du som ung skolpojke?
– Det var mest Heidenstam och sånt men senare fortsatte jag att läsa hela den svenska moderna nittonhundratalspoesin och därefter tysk, fransk och engelsk lyrik.
Hade du några förebilder?
– Jag hade flera. Martinson, Ekelöf, Södergran, T S Eliot, Ezra Pound, Hölderlin. Ja, det var ju egentligen en skola på så vis.
För dem som ännu inte bekantat sig med Sonnevis poesi finns nog ändå en viss igenkänning. Kanske har man stött på hans dikt ”Om kriget i Vietnam” från 1965. Här manar diktaren fram ett bekant tillstånd för oss. För medan vi sitter hemma i våra TV-soffor med värmen som skyddar oss från vinterkylan därute får vi syn på en annan värld som fyller oss med förfäran och vanmakt över att inte kunna ingripa eller hindra det pågående. I bara två strofer sammanfattar han livets förgänglighet:
”De döda är siffror, som vilar, virvlar / som kristaller, i vinden över fälten.”
I nyligen utgivna Där allt är kontrapunkt Tid (2024) följer Sonnevi nyheterna från kriget i Ukraina i hundra dagar. Våld, bombningar och död bildar en mörk klangbotten mot vilken författaren skriver i kontrapunktiska stämmor men också vardagliga betraktelser om kärlek, medmänsklighet och vårens obändiga växande. Utplåning och pånyttfödelse i samma stund:
”Ser, som i det enormas maskrosboll av riktningar, i alla dimensioner den väldiga tiden Dess kontrapunkt inifrån Sedan utifrån
Dess vrålande utplåningsklang
Dess viskning, inifrån
Från mig till dig?
Från dig till mig?
”Hur bevarar vi det mänskliga?”
Genomgående följer Sonnevi nyheterna. Han har alltid en blick ut mot världen samtidigt som han skriver om det som sker på nära håll, ibland privat och personligt. Nu Ukraina, tidigare i skuggan av corona-pandemin, Afghanistan, Irak, Syrien. Trump, Putin, Nixon, Pol Pot, Vietnam, Kampbodja. Ja, genom årtiondena har han iakttagit och givit plats åt folk och skeenden som upprör. Men det är sällan fråga om någon traditionell motståndsdikt. Tonen är milt upprorisk när den manar till solidaritet.
– Det är ingen tankeprodukt, fastslår han milt men bestämt.
Förklara!
– Skrivandet är en integrerad del av en hel strävan. Jag tänker aldrig att nu ska jag skriva en motståndsdikt för då blir det pannkaka, förklarar han med ett litet skratt.
Är det så du förhåller dig till poesin?
– Jag har alltid haft tanken att poesi eller dikten som språk ska kunna bära allt. Alla ämnen och alla ord. Ingenting är tabu, egentligen. Sedan kommer det successiva innehållet i själva livssträvan.
Göran Sonnevi emottar Övralidspriset 2024 med motiveringen; ”För hans poetiska årskrönikor kring kärlek och politik, hans unika formspråk och uthålliga blick på sig själv och samtiden”
Övralidspriset har delats ut varje år sedan 1945 enligt önskemål i Verner von Heidenstams testamente. Den prestigefyllda litterära utmärkelsen ges till författare, essäister eller forskare med humanistisk inriktning. Prissumman är 300 000 kronor och pristagaren erhåller en medalj. Utdelningen äger rum på Heidenstams födelsedag den 6 juli.