– Det finns en paradox. Sverige har antagit en serie lagar mot diskriminering ända sedan 1975, då Sverige som ett av de första länderna i världen kallade sig ett mångkulturellt land. Ändå är vi i dag kanske ett av de mest segregerade länderna i Västvärlden, säger Catrin Lundström.
Hon är docent i sociologi vid Linköping universitet, LiU. Tillsammans med Tobias Hübinette, docent vid universitetet i Karlstad, har hon skrivit boken "Vit melankoli. En analys av en nation i kris", nyss utgiven på Makadam förlag.
I boken synar de svenskarnas förhållande till frågor om ursprung, hudfärg och rasism. De identifierar tre faser:
Fas 1, 1905–1968, började med ett utbrett rasbiologiskt tänkande, som gradvis förändrades efter andra världskriget.
I fas 2, 1968–2001, förverkligades folkhemmet där solidaritet och jämställdhet styrde. Adoptioner från tredje världen och flyktingmottagning satte färg på Sverige.
Fas 3, som började 2001, beskriver de som en tid när vi lämnat både den vita homogeniteten och solidariteten bakom oss.
Boken kommer ut när rasism uppmärksammats på flera sätt. Black lives matter-demonstrationerna i våras följdes nyligen av ett upprop om rasism inom Sveriges Radio och debattören America Vera-Zavala är aktuell med sin bok "Svartskalle – en svensk historia".
Men ni satte väl inte igång och skrev den här boken nu?
– Nej, vi började när Sverigedemokraterna valdes in i Riksdagen 2010. Det väckte så starka reaktioner och folk gick ut och demonstrerade. SD:s intåg sågs som en förolämpning mot svenskheten. Den svenska antirasismen fick sig en törn, berättar Catrin Lundström.
– När Sverige stängde sina gränser för flyktingar 2015 kände vi att det var dags för ett omtag. Då tog fas 2, det solidariska Sverige, slut en gång för alla.
Faserna de beskriver är inte hårt avgränsade. Den svenska antirasismen började givetvis lång före 1968, men å andra sidan kunde tidningarna skriva om "raskravaller" så sent som 1977.
Genomgående är att svensken gärna ser sig som bättre än andra – i alla faser. Först var vi mer renrasiga än andra, sedan var vi mer antirasistiska och därefter duktigast på att ta emot flyktingar.
– Nu är frågan hur vi ska gå vidare. Man kan tycka vad man vill om invandringen, men nu måste vi lägga det bakom oss. Nu är folk här, säger Catrin Lundström.
– Hoppet för framtiden är att svenskheten ska breddas och att man ska kunna ses som svensk till fullo även om man inte är vit.
Ett annat hopp tändes i det amerikanska valet.
– När Trump vann 2016 frågade vi oss om det här var början på en tid med white supremacy (vit överhöghet). Nu känns det mer som att det var slutet, säger hon.
Hennes medförfattare Tobias Hübinette är adopterad och har egna erfarenheter av att vara svensk men inte vit. Catrin Lundström började intressera sig för sådana frågor när hon läste spanska på Kuba, och skrev därefter sin avhandling om latinamerikanska unga kvinnor i Sverige.
– Jag är uppvuxen i Hässelby, som i dag skulle kallas "orten". Min bästis fick höra n-ordet ibland, och vi förstod nog att det var en förolämpning. Vi växte upp på Hässelby torg, där möttes alla sorters människor, och jag kan romantisera det lite i dag. Det var en plats alla kom till. Det är många människor som inte har något torg i dag.