Den ljumma sommarvinden susade mjukt genom björkarnas lövverk och Erik tänkte att det måste vara älvorna som flög omkring och fick löven att vibrera med hjälp av sina vingslag. Farfar hade berättat många gånger om keijut puissa - älvorna i träden. Det var nästan allt Erik förstod av sagorna; även om farfar varit mån om att inte föra dalens språk vidare hade han berättat sagorna. Sagorna var alltid på meänkieli. Orden fanns kvar som en sång i minnet, men de var bara ord utan betydelse för honom. Någon gång hade Erik frågat honom om språket, varför han inte fört det vidare. Det måste väl vara ett viktigt kulturarv? Farfar ryckte på axlarna och ville prata om någonting annat. När Erik klickat sig runt på YouTube och hittat kortfilmen Täyttää mopoa förstod han. När han senare läste Niemis "Populärmusik från Vittula" förstod han ännu mer. Förmodligen hade den statliga skolan slagit språket ur farfar med en hand och sondmatat honom med det svenska, riktiga, språket med den andra. Inte konstigt att han inte hade någon lust att föra vidare ett sådant ok.
Erik hade verkligen velat lära sig. På en marknad köpte han en grammatikbok men han tyckte att den var för invecklad. Istället memorerade han fraser och uttryck i stil med: “Hur mycket är klockan?” eller “Vill du köpa en ren?” Det hjälpte föga i sociala situationer. Som så mycket annat hamnade språkinlärningen på hyllan, där trängdes den med skateboardkarriären, elgitarren, konstnärsambitionerna och jägarexamen, allt det som Erik bestämt sig för att lära sig.
När farfar dog blev det annorlunda. Ett hål, inte större än ett knappnålshuvud, slets upp intill den avgrund som var farfars bortgång. På begravningen pratade farfars bröder på meänkieli. Erik förstod ingenting annat än farfars namn. Samtidigt växte hålet och blev allt större. Det delade sig som toffeldjur och snart fanns en mängd små hål som flyttade runt och försökte hitta rätt plats att skapa tomhet på. Till slut hade Erik känt hur … nej! Han hade hört hur hålen flöt samman till just det ordet: tomhet.
“Tyhjyys”, viskade han.
Farfars bröder, de två som fortfarande hade sinnen nog att uppfatta viskningen, vände sig mot Erik. En av dem lade en hand på Eriks axel och nickade.
“Tyhjyys, paljas tyhjyys.” Erik förstod ingenting, inte ens ordet han själv varit först att uttala.
Medan han såg hur älvorna flög vid trädkronorna, och fick löven att vibrera med hjälp av sina vingslag började han nynna på en melodi. Den verkade komma från älvens lågmälda brus. Erik var glad över att han inte åkt till Vittaniemi som han först tänkt; där hade melodin inte alls hörts lika bra i de starka strömmarna. Det var bara ett par toner som hördes, kanske tre stycken. De sa honom inte särskilt mycket men melodin var fin att nynna på. Kanske skulle han försöka spela den på pianot när han kom hem igen.
En båt låg vid stranden på andra sidan älven och en man kastade sitt skeddrag ut över det blanka vattnet där det studsade ett par gånger innan det sjönk och mannen började veva på rullen. Erik betraktade honom ett tag och när mannen höjde blicken och såg tillbaka på honom höjde Erik handen till en vinkning. Mannen vinkade tillbaka och ropade någonting på meänkieli. Erik förstod inte så han log och nickade. När mannen startade elmotorn och körde båten uppströms kände Erik hur ytterligare tre ord hade försvunnit ifrån honom. Varje möte kunde vara en lektion i sig men istället bad han de han träffade att prata svenska med honom.
Han reste sig och började gå längs med stranden. Tog några steg ut i vattnet och kände vätan och svalkan sprida sig över benen. Han lät sig falla framåt och landade på alla fyra med blicken ner i vattnet. Han hoppades på någon typ av uppenbarelse i form av farfars ansikte i vattnet, eller i ett moln, som i Lejonkungen. Ingenting kom. Ett par tårar föll ner på vattenytan och skapade ringar som spreds utåt. Erik knöt näven i den blöta sanden och tomheten ersattes med bestämdhet. Han reste sig och var glad över att det fortfarande var högsommar; även om hans kläder inte skulle hinna torka skulle han inte börja frysa innan han var hemma. Han såg mot solen just som den skulle försvinna ner vid horisonten. Innan den sista skärvan försvunnit vände solen och började sakta gå uppåt igen.
“Aurinkon hyppy”, sa Erik, precis som farfar brukade göra.
“På sommaren går inte solen ner; den hoppar. Aurinkon hyppy, solens hopp.”
Erik fortsatte längs stranden till han nådde bron över till finska Ylitornio. Han tittade på de tomma tullbåsen en stund innan han vände och gick hemåt längs gatan med världens mest passande namn: Hemvägen. Han funderade på om han visste vad den hette på meänkieli. Hem var ju kotia och väg … matka, kanske? Sen var det någonting med ordstam och bortfall …
“Kotimatka”, sa han till slut och bestämde att det var rätt.
Novellen är skriven av Kristoffer Hermansson Huhta och är en av tre vinnare i novelltävlingen Unga berättare som arrangeras av Biblioteksutveckling Östergötland i samarbete med Götabiblioteken.