Mammon underminerar tillit och förtroende. Författarduon hade säkert roligt när de specialskrev den just för Sarrings ensemble. Och ensemblen gör underverk med texten i första akten. Framför allt minspelet, alla tillägg i gestaltningen, en veritabel pantomingestik som är kreativt elastisk och fyndig. Lysande spel, utspel, medvetna överspel. Frustande fysisk och vital. Commedia dell´arte.
Jag har ingen aning om vilka instruktioner som står i manus, men den påhittiga koreografin med alla ljud, rörelser och ansiktsuttryck måste vara tillkomna under sceninstuderingarna. Dråpligt och skrattframkallande är det i alla fall. Publiken är helt med.
Men mot slutet sjunker tempot med en alldeles för lång och tråkig ”mammapredikan” kring temat nav och navelsträng. Övertydligt och överansträngt.
Lovvärt grepp att låta veteraner som Yvonne Lundeqvist och Willy Boholm samspela med de unga, kvicka begåvningarna Ida Breimo och Nicolas Silfverskiöld.
Andra akten innehåller inga större överraskningar. Den tappar i intensitet och vi har redan förstått vad det hela går ut på. Synd. Kanske är manuset för magert – eller skulle ha vunnit på att strykas ner till en förtätad och rapp enaktare.
Jag är en stor beundrare av Torgny Lindgrens författarskap och tillsammans med kollegan Eric Åkerlund har de åstadkommit fantastiska verk. Men i den här pjäsen hör jag inte alls Lindgrens karakteristiska röst och originella tänkesätt. Vi är väl flera som fortfarande sörjer hans bortgång i mars i år. Uppsättningen är kanske för tätt inpå?
Sarring produktion förtjänar verkligen beröm för de flesta tidigare uppsättningar av klassiker som Molière och Holberg. Men ”Ringleken” tillhör inte de bästa och det beror nog inte på ensemblen utan på själva manuset, som förstås är en charmig bagatell, som dock inte håller hela vägen ut.