Stella stryker över orden, stryker över dom igen, slår pennan mot kinden. Hur ska hon skriva om att existera om hon själv inte vet varför hon existerar? Hon tittar på tavlan där orden står skrivna. En dum uppgift, tänker hon. Hon vänder blicken ut mot fönstret. Trädet utanför har precis börjat blomma. Hon önskar att hon inte behövde vara här inne.
En pappersboll träffar henne i huvudet. Hon tittar inte ner där den landat vid hennes fötter, vänder sig inte om för att se vem som kastade.
“Förlåt,” säger någon.
Hon möter inte hans blick, svarar inte.
Han plockar upp pappersbollen och springer tillbaka till sina fnittrande kompisar. “Vilken fucking idiot,” säger Naima bredvid henne.
Stella nickar och mumlar något svar som måste vara godkänt för Naima säger inget mer. Hon stryker över orden en gång till och går tillbaka till att titta ut genom fönstret. Kan inte dagen bara ta slut?
“Vad önskar sig Naima då?”
Stella och Moa har hamnat på ICA inne i stan. “Tror hon sa så mycket choklad som möjligt.” “Så klart hon sa det.”
Naima fyller år snart.
“Ska vi köra på det eller ska vi överraska henne.”
“Det är väl bäst att följa det hon säger? Om hon önskat sig choklad så är det vad hon får.”
Moa tar en korg som dom egentligen inte behöver och dom ger sig av mot godishyllan.
“Vad ska vi ta då?”
“Vet inte. Vad tycker du?”
“En sån här kanske? Tror hon gillar dom.” “Sure! Och en sån här?”
“Perfekt! Lägg ner den i korgen också.” “Vänta! Tror hon älskar dom här.”
“Ta en sån också då, så är vi klara sen.”
Dom rör sig mot kassan.
“Ska vi köpa ett kort åt henne eller?” frågar Moa. “Sure, varför inte.”
Moa bryter ut i skratt bredvid henne. "Vadå? Vad skrattar du åt?"
“Det är bara så dumt,” svarar Moa och pekar på ett av korten.
The point of life is living står det på det. “The point of life is living?”
Moa börjar skratta ännu mer. Nu börjar Stella också skratta, mer med Moa och mindre för kortet.
“Vad är det som är så roligt med det?”
“Det är så extremt fucking cheesy! Vad betyder det ens?” Hon skrattar.
“Det betyder väl det det betyder? The point of life is living.” Moa viker sig dubbel med skratt.
“Sluta säga det! Jag kommer dö!”
“Dö inte, missade du att poängen med livet är att leva?”
Dom har redan börjat få blickar från personerna runt omkring dom. Moa skrattar om möjligt ännu mer. Vid det här laget har Stella också svårt att andas mellan skratten. Dom står där ett tag till, skrattar tills det inte finns någon luft kvar att skratta mer och sen skrattar dom lite till.
“Men seriöst,” säger Stella till slut, torkar tårarna och plockar upp ett av korten med texten Grattis på födelsedagen. “Vad säger du om det här?”
“Enkelt men konkret. Jag gillar det,” svarar Moa. “Bra, då kör vi på det!”
Stella gråter på toan. Det är dumt, hon vet det. Hon är ensam hemma, hon kan gråta var som helst i huset så varför hamnade hon på toan? Men den där känslan kommer ibland, plötsligt, smygandes, krypandes, springandes, som en tjock dimma som rullar fram och fångar allt och alla i den. Det är dumt, hon vet det, att gråta över att alla kommer att dö. Ingen har ju dött. Än, påminner hennes hjärna henne. Är det verkligen värt att göra någonting över huvud taget om alla ändå kommer att tas ifrån en. Allt är tillfälligt, ett ögonblick som kan ta slut, när som helst. Är det inte bättre att klippa alla band nu innan man måste bli översvämmad av tragedi. Allt är temporärt. Inget spelar roll.
Hon är på väg hem från skolan. Egentligen hade hon tänkt komma hem tidigare idag. Det har redan börjat bli mörkt ute. Dom stannade kvar längre idag för att få klart läxorna. Det är fortfarande kallt ute på kvällen så här års. Hon drar den för tunna jackan tätare om sig, suckar och sparkar en sten. Den rullar nerför backen och drar med sig fler stenar längs vägen. Som pricken över i:et börjar det regna. Hon suckar.
Det är fortfarande långt hem och hon har inget paraply. Det finns ingen poäng med att springa. Hon fortsätter i samma takt. Regnet går långsamt igenom hennes kläder. En droppe rinner nerför hennes panna. Regndropparna som träffar hennes ansikte är varmare än den allt kallare luften. Plötsligt tänds gatulamporna. I ljuset fångas regndropparna och blir nästan till diamanter. Löven som sträcker sig ut över gatan, in i gatulampornas ljus, lyser upp på ett overkligt sätt. Hon stannar. Runt omkring henne skyndar folk förbi med paraplyer eller jackor över huvudet. Gatan är mycket tommare nu än vad den var för en stund sen. Hon är inte någon som blir förundrad över naturen, inte så här, men det är något med just den här stunden, någonting med det här ögonblicket som får henne nära till tårar. En regndroppe rinner nerför hennes kind. I en sekund är det som hon förstår meningen med allt. Ljuset, regnet, löven, allt är så vackert, det bra, det dåliga. Allt. Hon vill stanna här för alltid, precis utanför ljuset av en gatulampa bland de fallande diamanterna. Hon blundar, låter regnet rinna nerför sitt ansikte, lyssnar på den konstanta rytmen av regnet som träffar marken runt henne. Efter en stund öppnar hon ögonen igen och ögonblicket är borta men den känslan följer henne hela vägen hem. Hon möter ingen mer på vägen, staden är helt öde nu.
“Men du är ju helt blöt,” säger hennes mamma förbryllat när hon kommer innanför dörren.
Stella rycker på axlarna, sparkar av sig skorna och ställer ner den för tunga ryggsäcken på marken. Hennes droppande kläder har redan blött ner hela hallen.
“Är inte det här meningen med livet?” frågar Naima plötsligt och bryter tystnaden. Stella och Naima ligger på gräsmattan vid Naimas sommarstuga. Det är natt. Inte en lampa lyser i närheten. Ovanför dom lyser stjärnorna.
“Vadå? Att titta på stjärnorna?” undrar Stella.
“Nej, eller jo det också, men det här! Att ligga ute i naturen mitt i natten. Att känna gräset under sig, fukten i luften. Att få hänga med dig.”
Vinden susar, någonstans skäller en hund, gräset kittlar Stellas hand. “The point of life is living,” viskar Stella, mest för sig själv och skrattar till. “Va?”
“Nej, inget.”
Det blir tyst. En fågel kvittrar, ett flygplans blinkande lampor rör sig över himlen. “Allt det här är temporärt så njut av det, varje sekund,” lägger Naima till efter en stund.
“Gud vad deppig du var då." Naima slår till henne.
“Åh, tyst.”
“Sen när blev du en sån filosof.”
“Men kom igen! Du förstår vad jag menar! Håller du inte med?” Stella tittar upp mot himlen och funderar.
“Jag vet inte. Kanske?”
Naima reser sig på armbågarna.
“Men du vet, det är någonting med att existera som är så vackert. Vi får titta på stjärnorna, hänga med folk vi älskar… Det finns till och med något vackert över det dåliga. Inte för att jag gillar att må skit, men ändå. Har inte du känt så någon gång?” Dom tittar upp mot stjärnorna.
“För ett par veckor sen, du vet när det regnade så där mycket, och jag var på väg hem från skolan så var det som att jag såg världen i ett helt nytt ljus. Det var som att jag fick en uppenbarelse liksom,” Stella tystnar, skrattar lite för sig själv. “Du har kanske rätt. Allt är temporärt och det är läskigt och ibland får det allt att verka meningslöst men det är också det som ger det mening, du vet. Ta vara på varje sekund för varje sekund är vacker på sitt eget sätt. Jag antar att det är därför jag existerar.” Stella vänder tillbaka blicken mot henne. Naimas ansikte verkar lysas upp mer av månen nu än tidigare. Stella suckar djupt och viskar till stjärnorna. “Det är därför jag lever.” Löven prasslar i vinden, Naima rör på sig.
“Kolla på dig! Du är ju också en filosof! Och så dissar du mig din lilla hypokrit.” Stella petar henne i sidan.
“Du bad ju om det.” “Det är irrelevant."
De är tysta igen, låter stjärnorna ta upp all plats mellan dom. “Meningen med livet är verkligen att leva,” säger Stella efter ett tag. Naima skrattar.
“Ja, det är väl ett annat sätt att säga det på. Extremt cheesy men ja, meningen med livet är väl att leva. Det behöver inte vara mer speciellt än så.”
“Jag brukar vilja att det ska vara mer än så. En större poäng med allt… Men just nu, just här så kan jag tro på det. Det behöver inte finnas någon större mening. Det räcker med att existera, att leva.”
Novellen är skriven av Fredrika Ahlström och är en av tre vinnare i novelltävlingen Unga berättare som arrangeras av Biblioteksutveckling Östergötland i samarbete med Götabiblioteken.