Han har gjort det andra pratar om. Bytt liv. Har det varit enkelt? Nej. Har det gett tillvaron och därmed livet en annan mening? Ja.
Han vill intervjuas i skogen, trots duggregnet som hänger i trädtopparna. Efter att ha läst Axel Lindéns "Tillstånd" känns det helt rätt att sitta där vi sitter, i utkanten av hans 105 hektar stora skog i Örbäck, Motala, där man knappt förväntar sig någon skog alls.
Axel är akademikern, doktoranden i litteratur och universitetsläraren, som för tio år sedan lämnade storstadslivet i Stockholm och den praktiska tillvaron i Hammarby sjöstad, för att bli får- och skogsbonde på föräldragården.
– Vi var ett helt gäng i ett kollektivt hippieprojekt. Vi odlade idén om att man inte bara kan snacka om sakernas tillstånd, som klimathotet, utan också måste göra något. På riktigt och i praktiken.
Det idealistiska kollektivet är splittrat, men övertygelsen om att det är bättre att göra än att bara prata, är lika stark. I husen runt Axel bor hans vänner, och flyktingpojkar från Afghanistan. Sammantaget åtta vuxna och en skock minderåriga i blandade åldrar.
2015 blev han god man åt en flyktingpojke och sedan har det rullat på. Flera av pojkarna har blivit som hans egna barn och i boken blandas frustrationen i stångandet med Myndighetssverige med skogsbondens ovilja att avverka sin skog. Åtminstone ovilja att göra det i enlighet med skogsbolagens vinstmaximering och ideal om räta rader.
Helst vill han låta sin skog vara, låta den frodas och bli till urskog. För att en nödvändig artrikedom kräver det. För att planetens mående kräver det.
Skogen är allting för Axel. En påminnelse om hur ohållbart vi lever, men också en källa att hämta kraft från där banden bakåt är viktiga. Han har lärt sig läsa stubbarna. De är som en historiebok. Han pekar på en och visar hur man kan se att det gallrades runt trädet på 1930-talet, så att växtkraften tog fart och efterlämnade bredare årsringar.
– När jag sitter i skogsmaskinen mår jag inte lika dåligt som när jag är i skogen med hästen. I traktorn är jag en industriell vanlig kille som ska få hem veden. På hästen är jag så mycket närmare naturen, och de där hovarna . . . de gör ju bara nytta. Jag kommer närmare sorgen och insikten om att allt rusar åt fel håll.
Personal inom skogsnäringen skakar på sina huvuden. Stockholmaren och hans tokidéer.
– Vad skulle pappa och farfar säga om hur jag tar hand om vår skog, brukar jag tänka. Om alla skulle sköta sin skog som jag kunde vi lägga ned hela massaindustrin.
Han var muskelsvag i början. Nu är han stark. Seg. Arbetet är mödan värd.
Precis som med fåren handlar det i förlängningen inte om vad man får, som kött, ull och ved. Det är åtagandet i sig som är belöningen. Att vårda och vakta. Att dra sitt strå till stacken. Att leva så hållbart man förmår.
Ekplantorna behöver skydd. Vilka träd ska bort? Vilka behöver det gallras kring? Vad händer i de "naturreservat" han stängslat in för att hindra djur från att beta småplantor?
Släktskogen som var i perfekt ekonomiskt skick, men i eländigt ekologiskt skick, är under förvandling.
Då finns inte tid för så många filosofiska funderingar kring alltings mening. Fåren behöver vatten, det egna slakteriet skötas, boxarna mockas, trädgårdslandet rensas och veden tas in. Livet är här och nu.
Den låter sig inte lätt etiketteras, "Tillståndet". Vardagsrealism och prosa. Självbiografi och omvärldsanalys.
Men kanske mest en självterapeutisk dagbok. Stundtals mörk, men med befriande och humoristiska kommentarer om författarens tillkortakommanden.
– Att skriva är mitt sätt att försöka förstå världen. Jag känner ilska inför samhällsutvecklingen och den globala egoismen. Jag ser inget annat sätt att hantera den ilskan än att leva så här.
Boken är ett möte mellan storstadsakademikern och skogsbonden ute i spenaten. Mellan klimatorolig människa och modern skogsindustri.
– Man kan betrakta varje träd som en egen individ, ett eget universum, eller som en krasst inkomstbringande skogsråvara där volymen virke och tillväxten per år är det enda intressanta.
Har du speciella relationer till en del träd?
– Ja, men jag vill inte romantisera kring det. Det handlar om en helhet. Kollapsar samhället så vet jag hur jag kan överleva. Det handlar inte bara om att odla sig egen mat. Jag har knutit an till min skog. Att återvända till Stockholm finns inte.