Ung Scen Öst turnerar i de östgötska klassrummen med en ny pjäs varje termin, men det sätter pandemin krokben för. Vårens föreställning blev i stället digital – en lösning som Linda Forsell välkomnar.
– Beslutet togs tidigt. Det var skönt för ensemblen, så behövde vi inte sväva i ovisshet om vi kunde spela eller inte, säger Linda Forsell, som fick regissera sina skådespelare iförd munskydd och visir.
Hon är dramatiker och regissör, född i Kalmar 1983, och sedan tolv år tillbaka verksam som en av fem konstnärliga ledare i teatergruppen PotatoPotato Scenkonst i Malmö och Stockholm.
"Kosmoskänslan" heter hennes föreställning.
– När jag fick frågan från Ung Scen Öst om att göra något för barn som går i årskurs 1 och 2 gick jag tillbaka till mig själv och funderade på vad jag tänkte på i den åldern. Jag hade mycket existensiella frågor: Vad är meningen med livet? Varifrån kommer vi? Var börjar jag? Var tar jag slut?
Linda Forsell säger att det är vanligt med stora tankar i den åldern, och att de inte alltid är så lätta att handskas med.
– Men jag hade ett trick: jag brukade fokusera på en punkt och tänka att jag var en liten prick i universum, och då kände jag mig både stor och liten på samma gång. Då hade jag svårt att sätta ord på det, men i efterhand har jag döpt den svindlande känslan till "kosmoskänslan". Som vuxen kan jag inte känna den längre, och jag saknar den. Nu vill jag hitta den igen.
I hennes pjäs har Beda (spelad av Luiza Stanescu) fått en svindlande vision av hur hela universum hänger ihop. Men känslan försvinner, och kompisen Alexia (spelad av Sara Ribbenstedt) föreslår att de ska göra en resa i rymden tillsammans för att hitta kosmoskänslan igen.
– Beda och Alexia reser ut i Universum för att möta sina egna rädslor. Det är först då de kan möta kosmoskänslan, och möta varandra, säger Linda Forsell.
Tunga grejer för en ung publik, kan man tänka. Men också lockande för alla med rymdintresse – "och väldigt roligt också", framhåller Linda Forsell. Ung Scen Öst brukar använda sig av referensgrupper i skolorna när en ny föreställning växer fram, för att pejla med sin målgrupp om de träffar rätt.
– Vi har skickat några korta scener till ett par skolor, och fått väldigt fina tankar tillbaka, berättar Linda Forsell.
I stället för att spela teater framför filmkameran rakt upp och ner har hon använt sig av filmens möjligheter och "Kosmoskänslan" har fått epitetet "scenkonstfilm".
Scenografen Linn Henriksson Strååt har betytt mycket för slutresultatet, med en teknik som kallas liquid light art. Vatten, olja och flytande färg droppas på en belyst glasskiva och projiceras på scenen. Skådespelarna laborerar med detta som en del i berättelsen och skapar därmed de världar de besöker.
– Jag tror att meningen med livet är att skapa. Det går som en röd tråd genom föreställningen, och det är ett budskap som går igen i scenografin, säger Linda Forsell.
Hennes eget skapande började i tioårsåldern med att hon och hennes kompisar gjorde egna filmer med en videokamera. Leken, och det kollektiva skapandet tillsammans med andra, är fortfarande hennes inspirationskälla. Linda Forsell citerar barnteatergiganten Suzanne Osten som sagt att man ska hitta tillbaka till det man skapade som liten.
– Jag gör samma sak nu, nästan 30 år senare, men på lite mer allvar.