Just nu rosas Åsa Jäger för sina insatser som Senta i Wagners Den flygande holländaren på Göteborgsoperan. Äntligen är Sveriges och Europas scener öppna för henne. Men i operans värld finns inga snabba stjärnskott, ingen blir ”känd över en natt” eller ”kan tacka Mello för framgångarna”. Corren fick en pratstund med Åsa som njuter av några dagars ledighet hemma i Väderstad.
Konkurrensen är stenhård men Landestheater i Coburg valde dig som var relativt ung till den krävande rollen Brünhilde i Valkyrian och året efter i Siegfried.
– Ja, jag är sjukt tacksam för att jag fick chansen. En gröngöling! Med den här sortens röst är det svårt att komma ut och det tar tid.
Åsa sjunger i ett röstfack som kallas dramatisk sopran och innebär ett kraftfullt sångsätt. Det krävs ett brett tonregister med djup, höjd och mycket volym.
– En sådan röst måste få växa färdigt. Gör man fel kan man skada rösten. Det är som fjädervikt och tyngdlyftning, menar min röstcoach. Med små vikter skadar man sig inte lika illa som när man lyfter tungt.
Hur gör man då?
– Många dramatiska sopraner går via en lättare repertoar och växer successivt in i de större sammanhangen. Det krävs att man kan sjunga mycket starkt för att tränga genom och höras i de här stora orkestrarna hos Wagner, Verdi och Strauss.
Är det inte slitsamt och riskabelt för rösten att sjunga så, särskilt på de höga tonerna?
– Jo, och tyvärr förbrukar man också de här rösterna i en slit- och slängmentalitet. Det finns alltid en ny att plocka in. Även här råder en sorglig utseende- och ungdomsfixering. Operan kanske castar efter ett särskilt kroppsligt uttryck. De vill ha en spröd tjej som ser ung ut, men rollen är tung och krävande. Hon sjunger i ett par år och sedan tar rösten slut.
Har detta blivit värre genom åren?
– Ja, förr i tiden fanns ett ansvarstagande i operahusen, enligt min uppfattning. Om man såg potential i någon som på sikt kanske skulle kunna sjunga exempelvis de här stora Wagner-rollerna, tog man sig an dem. Lät dem växa i takt med sin röstmässiga och mentala mognad och gav dem successivt större uppgifter. Det fanns en förvaltningstanke som är på väg att försvinna, förklarar Åsa och blicken skärps.
Har det här påverkat dig?
– Det har varit svårt för mig att komma in på arbetsmarknaden för att min röst lämpar sig för huvudroller. Operahusen vågar sällan satsa så stort på en relativt oerfaren sångerska.
Men Coburg valde dig, vad tänkte du på ett mer personligt plan?
– Alltså, jag fick jobbet i slutet av pandemin och hade inte sjungit på två år! Någon konsert i Klosterkyrkan. För övrigt jobbade jag på kafé.
Åsa berättar att vid det laget hade fyra år passerat sedan hon avslutade Operahögskolan. Hon hade gjort ett litet jobb på Norrlandsoperan men inget mer och började ledsna på att leva i ovisshet. Hon ville kunna skaffa en ordentlig bostad eller bara planera lite grand för framtiden:
– Jag undrar om alla förstår detta! Vi kallas bortskämd kulturelit men den osäkerhet vi lever i som frilansare är helt sjuk.
Det blir väl också kostsamt att resa till operahusen ute i Europa?
– Javisst, det kostar massor. Jag reste med flyg till Paris, betalade boende, sjöng upp i tio minuter och åkte hem. En uppsjungning i månaden får man räkna med. Det blir mycket pengar i längden. Om man då äntligen får rollen, ska man ändå göra all instudering på egen hand hemma. Alla dessa timmar får man inte betalt för. När man kommer till operahuset ska man vara färdigrepeterad med sina insatser i hela verket.
Nu rosas du för din tolkning av rollen som Senta i Den flygande holländaren på Göteborgsoperan. Nog kan man säga att det här är ditt svenska genombrott?
– Ja, så är det och när jag fick rollen blev jag så lycklig att jag grät. Jag gör det när jag blir riktigt glad. Sedan blev jag livrädd! Jag tänkte att det är en fruktansvärt svår roll. Då hade jag ändå gjort Brünnhilde.
Prestationångest?
– Ja, det har vi väl allihop mer eller mindre, vi som arbetar med scenkonst. Men jag hade faktiskt redan arbetat mycket med mina hjärnspöken, inför Coburg. Tidigare hade jag en förlamande prestationsångest med orimliga krav på mig själv. Jag tog hjälp och lärde mig att bearbeta detta så att rädslan blev hanterlig.
Vad har du för strategier?
– Att skilja på tankar och känslor. Att förbereda mig ordentligt. Gör jag det kan jag intala min rädda hjärna om att allt kommer gå bra. Och när det gäller recensioner har jag en ”första brandvägg”. Mamma och min sambo läser först. En tysk kritiker skrev att jag såg ut som en lampskärm.
Men det är ju helt otroligt att en kritiker får lov att uttrycka sig så och bli publicerad!
– Ja, och det är viktigt för mig att tala om de här sakerna. Jag har haft så många runt mig som talat om för mig att jag måste gå ner i vikt, klä mig på ett visst sätt och föra mig på ett sätt som ”anstår en operasångerska” eller vad det nu kan vara de försöker få mig att förändra.
Vilka har gjort det?
– Alltifrån arbetsgivare, till övriga samarbetspartners, sångpedagoger och körledare. Människor som egentligen ska vara i min ringhörna. Jag har ett starkt rättspatos och avskyr orättvisor. Det grundar sig säkert i att jag under många år i grundskolan blev mobbad och att det var min sång de gav sig på. Har man en gång fått utstå sådant så sitter det djupt. Samtidigt har jag ju kommit så här långt för att jag är den jag är och har de erfarenheter jag har. En tysk reporter jag talade med sa ”du säger saker som jag aldrig hört en operasångerska säga!” Men det jag säger är ju inte särskilt kontroversiellt. Alla människor vill och ska ju behandlas med respekt.
Vilka råd ger du till unga människor med operadrömmar?
– Omge dig med människor som tror på dig och som inte försvinner när det går mindre bra. Det behöver inte vara många personer. Det kan vara en terapeut, en massör, en pianist eller så. Var inte någon som du själv inte vill vara. Man får höra att man ska vässa armbågarna och vara på ett visst sätt. Var förberedd och trevlig i stället! Då vill folk jobba tillsammans med dig. Och ha ett liv du trivs med utanför operan!
Med ett brett leende berättar Åsa om fördelarna med att bo på landet.
– Jag hyrde kulturscenen i Mjölby några dagar. Där arbetade jag tillsammans med min röstcoach inför Wagner-debuten i Coburg. Sådant kan man inte göra i Stockholm och det kändes inte längre lockande att tränga ihop sig på trettio kvadratmeter bara för att alla andra sa ”du måste bo där, annars blir det inga jobb”. I Väderstad bor jag mellan flera flygplatser.
Nu njuter Åsa och sambon Simon Berggården som är tonsättare, av ett lugnt liv i det egna huset, tvåhundra meter från Tåkern med dess fågelliv, en katt och ett bisamhälle.
– Jag vill kunna gå på affären och känna igen mjölkhyllan. Det är lyx för mig!