Hösten 2023 inledde hon ett samarbete med Nicolas Lunabba som är författare och debattör verksam i Malmö, samt två andra lokala konstnärer. Tillsammans ville de ge röst åt barn i ett av Malmös utsatta område, Nydala. 60 barn i årskurs fem fick i uppdrag att skriva om ett starkt minne under rubriken ”Det här glömmer jag aldrig” och illustrera varandras berättelser. Det resulterade i en bilderbok i 300 exemplar som släpptes för en dryg vecka sedan, en upplaga som snart har tagit slut.

Hur kom det sig att det blev ett projekt i ett utsatt område i Malmö, och inte ett i Linköping? Nicolas Lunabba gav Marit ingången till Nydala, Malmö men annars hade hon lika gärna kunnat genomföra projektet i Skäggetorp. Om man som barn växer upp i fattigdom och under tuffa omständigheter vilket en del av de här barnen gör, och inte får samma chanser och möjligheter som andra barn, är det ännu viktigare att ge dem en röst, menar Marit. I synnerhet gäller det barn vars självbild har formats av andras berättelser om dem. Projektet ger barnen ett möte med omvärlden på ett sätt de inte nödvändigtvis hade fått uppleva annars.

– Många pratar om barn i dessa områden men få pratar med barnen. Därför är det viktigt att få upptäcka kraften i att berätta och därigenom få syn på sig själv.

När Marit får frågan om det har funnits några utmaningar under arbetets gång nämner hon svårigheten att koppla loss skapandet från skoluppdraget.

– Jag tror det är viktigt att involvera människor som kommer utifrån när man arbetar med projekt i skolan, personer som kan komma med nya perspektiv.

Att läsa berättelserna i ”Det här glömmer jag aldrig” är som att kliva rakt in i barnens vardag, läsaren får ögonblicksbilder skapade med hjälp av korta texter och illustrationer. När barnen själva väljer ämnen kan allt bli till stoff, allt från en minnesvärd utflykt eller födelsedag till en farmors död eller en skottlossning på en lekplats.

Tidigare har Marit arbetat med barn i ett liknande projekt på en skola Amsterdam. Då med en grupp som var vana vid att höras, som gick teckningskurser på fritiden och som hade träffat författare flera gånger tidigare. Det var annorlunda, men en sak är densamma.

– Oavsett var jag har arbetat med den här typen av projekt har det visat sig att de barn som är minst vana att sitta ner och rita och skriva är ofta de som i slutänden är mest stolta när deras verk presenteras. Så är det något jag vet så är det att alla barn kan lära sig rita och skriva. Alla! Det gäller bara att kunna skapa en miljö där varje barn uppmuntras att uttrycka sig.