Musik: Moto Osada. Libretto: Kerstin Perski. Dirigent: David Björkman. Regi: Nils Spangenberg.
Rörelseregi: Clara Svärd. Scenografi & kostym: Marika Feinsilber. Ljusdesign: Anna Wemmert. Mask: Katrin Wahlberg.
Sångare: Jakob Högström, Wiktor Sundqvist, Daniel Carlsson, Richard Hamrin, Johanna Rudström, Karin Osbeck, Cassandra Lemoine, Christina Nilsson, Sanna Gibbs, Susanna Sundberg.
Vadstena slott, premiär 17/7, spelas till 5 augusti.
Den förste kejsaren av Kina, Shi Huangdi, som enade riket och byggde muren mot norr, är i sanning en legendarisk gestalt. När jag såg delar av hans terrakottaarmé i en utställning blev legenden mer konkret, samtidigt som mysteriet växte…
Hur var denna människa som gjorde så mycket och som liknade sig själv vid en gud? Hur kan vi föreställa oss honom som sårbar och dödlig? Går det att förstå maktspelet runt kejsaren?
Detta är utgångspunkter för "Son of Heaven". Det får spelet att växa till tidlösa och existentiella dimensioner. Kerstin Perski och Moto Osada har valt att inte följa realismens väg utan istället lyfta skeendet till en mytologisk nivå.
Den åldrade kejsaren, sonen Huhai samt ämbetsmännen Li Si och Zhao Gao är konkreta och sårbara figurer, men runt dem cirklar ”De odödliga” som sex färgrika väsen, som både förklarar och förbryllar.
Gestaltningen blir något förvirrande då dessa även ibland föreställer hovets tjänare eller krigare, eller ger röst åt någon av de avlidna i kejsarens familj.
Scenografin är stiliserad. Det som först är vita kistor förvandlas till skåp, som blir speglar etc. I rummet råder ingen magisk eller mytisk stämning. Det är vitt, rent och avskalat. En klinisk karaktär som lämnar ut gestalterna till beskådan. De mänskligas ljusa uniformer är i linje med detta. Enkelt, eller torftigt?
Det är i musiken och i de ofta mångtydiga och poetiska replikerna som vi får söka djupet i gestaltningen. Berättandet går långsamt framåt. Mycket upprepas och karaktärerna är förutsägbara i sitt agerande.
Orkesterklangen är spännande och kontrastrik i mötet mellan traditionella stråk och träblåsinstrument och elektronik från elgitarr och datorklaviatur. Däremellan finns de två slagverken som sticker ut med lekfulla och dansanta ljud. I slagverket finns också antydan till gammal kinesisk musik liksom i den samplade munorgeln.
De sex kvinnliga sångarna (andarna) blir som en särskild ensemble med vacker samklang. Men där finns också fina soloröster som får träda fram.
Jakob Högström som kejsaren har tyngd och pondus. Hans distinkta och kraftfulla röst står i kontrast till den trötta och bräckliga kroppen. De övriga tre manliga sångarna är alla övertygande och tydliga i sina renodlade karaktärer. Dock kunde jag som sagt sakna lite av mångtydighet och vånda i det mänskligt svaga och konfliktladdade.
Tonspråket pendlar mycket i sin stil. Det är ibland enkelt och tillgängligt, lyriskt och sångbart. Andra stunder är det kärvt, spretigt och uppbrutet. Jag saknar långa linjer och större helhet i kompositionen, men enstaka avsnitt är mycket vackra.
"Son of Heaven" får mig inte att förstå kejsaren bättre men jag blir påmind om mänsklig svaghet, girighet och makthunger som går igen i alla tider.