Tonsättare: Joseph Martin Kraus, Jonas Dominique. Dirigent: Jonas Dominique. Libretto: Sophie Helsing. Regissör: Elisabeth Linton. Scenografi/kostym: Julia Hansen. Ljus: Ulrik Gad. Mask: Katrin Wahlberg. Koreograf: Clara Svärd. Sångare: Sibylle Glosted, Annie Fredriksson, Anna-Sara Åberg, Wiktor Sundqvist, Nils Gustén.
Vadstena slott, 20 juli (Spelas till 8 augusti)
Författaren Mary Wollstonecraft står i centrum. Hon var en radikal och nytänkande kvinna. I linje med det provar den nyskrivna operan "Silverskeppet" nya grepp och former.
Kompositören Kraus var samtida med Wollstonecraft. Hans musik har därför fått bli råmaterialet. Det är främst från olika instrumentala verk. Jonas Dominique har haft uppdraget att sammanfoga detta till en musikdramatisk helhet, skapa sångmelodier och lägga till en del här och där. Men i stort lever musiken i det sena 1700-talets anda.
Sophie Helsing står för ett nyskrivet libretto som utgår från en episod i Mary Wollstonecrafts liv. Den berättelsen är i sig inte så märklig eller nydanande. Snarare en ganska dyster och tragiskt tarvlig bild av mänsklig girighet och svek, och dessutom en bekräftelse på hur svårt det kunde vara (är) för en ensam kvinna i den manligt styrda världen.
Förvånande är därför det lättsamma tilltalet, den livfulla tonen och de återkommande lekfullt absurda scenerna. Det blir en underlig kontrast mellan detta och Wollstonecrafts allvar och samhällsengagemang.
Kraus musik är förstås ljus och luftig i grunden. Den virvlar och flödar lätt, som i ouvertyren ur hans symfoni i e-moll: Det är energiskt och lättillgängligt. Men kan ibland kännas lite anonymt, i sin upprepning.
Melodiken är svår att minnas och griper sällan tag. Bäst blir det i de mollbetonade, tyngre partierna. "Silverskeppet" hade behövt mer av det allvaret, som en barlast för att styra med större kraft och tydligare riktning.
Mest radikal är operan i sitt utförande av roller. De fem sångarna utgör ett kollektiv, både som kör och enskilda gestalter. Kören är ständigt på plats, kommenterar och förklarar på traditionellt sätt. Men den är ovanligt rörlig, flexibel och överraskande. Ensemblesången sitter mycket bra och textning och tilltal är distinkt.
Dramats huvudroll tolkas i enlighet med detta av alla fem sångarna under olika scener och skeden. De övriga rollerna byts delvis också men är oftast begränsade till en person. Denna mängd av byten är faktiskt inte förvirrande: Det blir aldrig svårt att hänga med i handlingen. Att män och kvinnor växlar roller är förstås inget nytt inom operan och det fungerar bra här också och blir ibland lite roligt.
Men för huvudrollen Mary Wollstonecraft leder de många tolkningarna till att hon blir en diffus och ytlig karaktär. Man kommer henne inte nära. Berättelsen är också begränsad genom att den kretsar så mycket kring temat med det försvunna skeppet och Marys svikna kärlek.
Det hade varit intressantare att få möta och förstå denna kvinna som den unika författare och filosof hon faktiskt var.
"Silverskeppet" blir nu framförallt sångarnas opera. Det är en jämn och intensivt närvarande ensemble. Verkligen ett kollektiv. Alla håller hög nivå och samspelet är imponerande.
Med den både drivande och följsamt spelande orkestern finns inte mycket övrigt att önska vad gäller framförandet. Både i arrangemang och dirigering kramar Jonas Dominique ur så mycket som går ur Kraus.