Pasifaë har förälskat sig i den vite helige tjuren. Målning av Gustave Moreau från 1880-talet.
En av den grekiska mytologins mest sällsamma myter handlar om hur drottningen Pasifaë på Kreta förälskar sig i en snövit helig tjur som hennes make kung Minos fått som gåva av havsguden Poseidon. Galen av begär låter hon den mytiske uppfinnaren och konstnären Daidalos (vars välkände son Ikaros flög för nära solen med sina vaxvingar) att bygga en ihålig träko vilken hon kryper in i för att förverkliga sin kärlek och bli betäckt av tjuren. Frukten av Pasifaës liderlighet och hybris blir förstås en ruskig abnormitet, monstret Minotauros, till hälften tjur och människa.
Pasifaë kryper in i den träko som Daidalos har byggt åt henne. Målning av Giulio Romano från 1528.
Först ammade hon sitt egendomliga barn, men det växte snabbt och blev alltmer våldsamt mot sin omgivning. Besten visar sig inte kunna livnära sig på annan föda än människors kött och blod. Efter att ha rådfråga oraklet i Delfi lät Minos Daidalos (återigen) bygga en jättelik labyrint under sitt slott Knossos ur vilket odjuret inte kunde hitta ut. Eftersom han inte hade hjärta att ha ihjäl bastarden såg Minos efter sitt framgångsrika krig mot Aten till att den besegrade staden som tribut varje år fick skicka honom sju jungfrur och sju unga män att göda sin oäkta son med. Dessa gick in i labyrintens mörker för att aldrig mer återvända.
Pasifaë tillsammans med sin otäcka bebis Minotaurus. Motiv på etruskisk kerami från 400-talet före Kristus.
När den djärve atenske prinsen Theseus fick kännedom om Minotauros anmälde han sig frivillig till att ges bort till Kreta. När han väl kom dit blev Minos och Pasifäes dotter Ariadne omedelbart hopplöst förälskad i honom. Hon försåg honom i hemlighet med ett garnnystan och ett svärd (eller en klubba) så att han både skulle kunna döda Minotauros och sedan hitta ut ur labyrinten igen genom att följa tråden tillbaka till dess början.
"Theseus och Minotauros i labyrinten. Illustration av Edward Burne-Jones från 1861.
Myten om Minos slott Knossos labyrint kan härstamma ur dess faktiska labyrintiska karaktär, utgrävningarna har visat att palatset hade över 1 300 olika rum. Den långt utvecklade minoiska kulturen var förhärskande på Kreta över tusen år innan den klassiska antika grekiska civilisationen växer fram. Minotauros själv har sannolikt djupare religionshistoriska rötter hos fenicierna, ett sjöfarande folk vars kustbelägna stadsstater etablerades ytterligare tusen år tidigare i dagens Libanon. Fenicierna dyrkade den vidunderlige tjurlike guden Baal-Molok som förmodas ha krävt barnoffer.
Den feniciske guden Baal-Molok. Illustration från 1704 av okänd konstnär.
Barnoffer lämnas fram till den feniciske guden Baal-Molek. Illustration av Charles Foster från 1897.
Baal-Molok med ett barnoffer. Illustration ur Anton Nyströms "Allmän kulturhistoria eller det mänskliga lifvet i dess utveckling" från 1900.
På Kreta vände sig minoerna en liknande solgud som på samma vis framställdes som en tjur, myten om Minotauros förklarar därför hur Pasifaës förening med den gudomliga tjuren också förbinder det minoiska samhället med gudomen. Liknande berättelser finns om hur Atens tyranners (envåldshärskare som styrde stadsstaten innan demokratins genombrott på 500-talet före Kristus) hustrur förenades med fruktbarhetsguden Dionysos. I den religiösa konst som återfunnit från Kreta är just labyrinten ett återkommande motiv, man har också hittat skildringar av hur präster utklädda till tjurar offrar unga män och kvinnor till solguden.
William Blakes illustration till Dante Alighieris helvetesskildring "Inferno". Minotauros befinner sig nere i helvetets sjunde krets.
Minotauros eller minotauren var ett vanligt och spritt motiv i hela antika Grekland och har sedan fortsatt att återkomma genom den västerländska kulturhistorien i både bildkonst och berättelser. Minotauros själv dyker upp i italienaren Dantes Alighieris “Inferno”, den första delen av hans diktverk “Den gudomliga komedien” (1321), dväljande i människoblod nere i helvetets sjunde krets.
Richard Strauss 1917. Etsning av Emil Orlík.
Den tyske kompositören Richard Strauss fascinerades av myten om Minotauros, men intresserade sig egentligen mest för prinsessan Ariadnes öde och tillägnade henne sin opera ”Ariadne på Naxos” (1912).
Den sovande Ariadne på Naxos. Målning av John Vanderlyn från 1812.
Så vad hände egentligen med henne enligt myten? Efter att Theseus dödat Minotauros reste han tillbaka till Aten och Ariadne, som ju svikit sina föräldrar, valde att följa med honom. Men när de ankrade vid ön Naxos övergav han henne där sovande och seglade sin väg. I en egendomlig dröm uppenbarade sig Dionysos för Theseus och krävde att få ta Ariadne som sin hustru. Det gjorde guden också och hon kom att föda honom flera barn. Ariadne genomgår därmed en metamorfos, en slags mystisk övergång från ett tillstånd till ett annat och når på så vis hemlig insikt och kunskap om tillvaron.
Bacchus (Dionysos) och Ariadne möts på Naxos. Målning av Guido Reni från 1620.
Gudarnas konung Zeus gjorde henne odödlig, det vill säga till en gudinna. Mycket riktigt har hon också dyrkats som en gudinna på Kreta och förknippades passande nog med vävning (garnnystanet) och dessutom framställs hon ofta förbunden med labyrinter. Även utanför Kreta har man funnit kultplatser, på Cypern tycks hon ha smält samman med kärleksgudinnan Afrodite och för etruskerna var hon maka till deras lycko- och fruktbarhetsgud Fufluns, Dionysos motsvarighet.
Ernst Sterns skiss på Ariadnes kostym till uruppsättningen av Richard Strauss opera "Ariadne på Naxos" 1912.
När Strauss skrev sin “Ariadne på Naxos” samarbetande han som tidigare med parhästen Hugo von Hofmannsthal. som också hade skrivit librettona till hans avantgardistiska tragedi “Elektra” (1909) och den rokoko-smäktande och populära komedin “Rosenkavaljeren” (1911). ”Ariadne på Naxos” är berättad i komisk italiensk commedia dell’arte-stil och utspelar sig i Wien på 1700-talet där operan ”Ariadne på Naxos” skall sättas upp, det vill säga en opera i operan. I humorns form närmar sig Strauss det allra heligaste, tillvarons djupaste mysterier.
Ariadne (Lise Davidsen) vaknar upp ur sin sömn på ön Naxos i Metropolitans nya uppsättning av Richard Strauss opera "Ariadne på Naxos".
Musikaliskt sett vände sig Strauss nu till den klassicistiska stilen (som ju också har just antiken som förebild) och skapar de sublima klanger som förmedlar erfarenheten av gudomlig förvandling, uppståndelsen från död till liv och föreningen mellan gud och människa, detta andliga tema som präglade hela medelhavskulturen under den hellenistiska tiden (från cirka 300 före Kristus till år 0) och som kulminerade i berättelsen om den enkle Jesus från Nasaret som likt Ariadne är både sann Människa och Gud.
Den stora sopranen Lise Davidsen har hyllats för sin tolkning av Ariadne i Metropolitans nya uppsättning av Richard Strauss opera "Ariadne på Naxos" .
Samtidigt blandade Strauss experimentellt olika epoker och grepp, klagosången från barocken sammanförs med romantikens kärleksduetter i den store förebilden Richard Wagners anda och här finns också italienska bel canto-toner som genljuder av Vincenzo Bellinis och Gaetano Donizettis verk. “Ariadne på Naxos” är på så vis ett hela 110 år gammalt “postmodernt” kollage, en dekonstruktion av och en nostalgisk hyllning till den västerländska musikhistorien, en opera som bara har blivit alltmer populär och mognat med åren.
I Metropolitans nya uppsättning av Richard Strauss "Ariadne på Naxos" sjunger den norska sopranen Lise Davidsen huvudrollen som prinsessan Ariadne.
Ikväll klockan 19 kan vi från tre olika biografer i Östergötland njuta av Metropolitans i New Yorks livesändning av den senaste uppsättning av ”Ariadne på Naxos” med den kritikerhyllade norska sopranen Lise Davidsen i huvudrollen.