Det är inte så lätt att få fatt i Barbro Lindgren. Den som ringer möts att av en telefonsvararröst som vänligt men bestämt talar om att om man vill sälja något så är hon inte intresserad. Men talar man in sitt ärende och det är okej, så kan det hända att hon svarar nästa gång man ringer. Då med ett glatt ”jag själv”.
– Och mejla går inte för jag har ingen dator, serru. Men helt omöjlig är jag inte – bara nästan, förklarar hon med ett finurligt leende när vi fått till ett möte.
Det är en av de sista varma sensommardagarna. Öland visar sin bästa sida, septembersolen lyser och Barbro Lindgrens trädgård prunkar av grönska och frukt.
– Det är otroligt bra jord här, allt blir större än överallt annars. Det är nästan lite otäckt. Titta på mina solrosor!
Och ja, de är verkligen väldigt ståtliga. Dubbelt så höga som sin trädgårdsmästare, minst.
Den kringbyggda gården utanför Glömminge en knapp mil norr om bron har varit Barbro Lindgrens hem i 12 år. Ugglan, som gården heter, består av en mängd olika byggnader. Förutom två mysiga boningshus finns här såväl vagnslider, som växthus och lada. Men inga tigrar! För det är inte utan att associationerna går till Loranga, Masarin och Dartanjang, som tillsammans med pekboks-Max är Barbro Lindgrens kanske mest kända barnboksfigurer.
Jag läste om den första boken inför intervjun och slogs av hur härligt skruvad berättelsen är. Där ryms inte bara en lada full med vilda tigrar utan också en ovanligt glupsk giraff som ätit upp garagetaket så att det bildats en badbassäng där. Och diverse udda karaktärer, inte minst huvudpersonerna själva – den runde pojken Masarin, hans tokiga pappa Loranga och så farfar, den skvatt galna hypokondrikern Dartanjang.
– Ja, det är märkligt, det tycker jag med. När man inte alls har den sortens fantasi, vet du. Då är det ju konstigt att jag har gjort det.
Ingen fantasi???!!
– Nej, däremot har jag en viss förmåga att använda andra och knycka. Det har jag övat upp, men egen fantasi det har jag inte. Jag redigerar verkligheten en liten smula bara...
Allt Barbro Lindgren skrivit har verklighetsbakgrund, hävdar hon. Och i fallet med Masarin & Co har det dock ingenting med Öland att göra. Den historien kom till då familjen Lindgren bodde på landet utanför Stockholm när barnen var små.
– Min man, pojkarnas pappa, var ju förebilden till Loranga. Han var scenograf på tv och när han lekte med pojkarna så byggde han upp kulisser i hemmet. Det var väl inte jag så förtjust i precis. Och så skulle de tävla om allt hela tiden. Han hade för sig att det var viktigt för dem att lära sig förlora tidigt i livet. Men det enda som hände var att de aldrig ville tävla mer. Tigrarna hittade jag på, för jag förstod att barnen skulle tycka att det var kul.
Barbro Lindgren har bjudit på kaffe och hemgjord räksmörgås i det trevliga köket. Men nu börjar hon skruva på sig. Den envisa värken i kroppen gör sig påmind så vi byter ställning och slår oss ner lite mjukare vid bordet på uteplatsen i skuggan under valnötsträdet.
– Ja, krämporna kommer med åldern. Glömsk börjar jag också bli tycker jag. Fast som tur är kommer jag fortfarande ihåg att jag är det, säger hon med ett fniss.
Platsen där vi sitter visar sig även vara Barbro Lindgrens favoritskrivställe. Sommartid sitter hon gärna här med sitt block och skriver för hand.
– Frihet är viktigt för mig. Jag vill inte vara beroende av teknik som inte fungerar. Jag vill inte vara beroende av någonting faktiskt. Jag måste göra på mitt sätt. Så har det alltid varit.
När Barbro var tio år drabbades hon av en av depression, något hon skrev om i dagbokstrilogin som inleddes med ”Jättehemligt” som kom ut 1971.
– Den kom sig av att min frihet blev beskuren i skolan, det är jag säker på nu.
Nu rår hon sig helt själv på gården, med hunden Mimmi och katten Elsa som enda sällskap.
– Jag trivs bäst i ensamhet och har aldrig tråkigt med mig själv, förklarar hon.
Det där lite introverta draget märks inte alls vid vårt besök. Vår värd är i högsta grad välkomnande vänlig och generös med sin tid. Inte oväntat är barn och barnbarn synnerligen populära gäster. Stolt talar hon om yngsta barnbarnet Nino Lasse Loranga, två och ett halvt, som nyss hälsat på. Namnen har han efter kompositören med efternamnet Rota, morfar och farfar.
Lille Nino talar ovanligt bra för sin ålder och svänger sig med uttryck som ”delikat”, berättar hans farmor och avslöjar att han står för en stor del av inspirationen till den senaste av de små filosofiska tankeböcker som hon skrivit med utgångspunkt från livet i Glömminge – ”Varför inte tala såsom ett barn”.
Där skriver hon återigen om de dagliga promenaderna till Fäholmen med Mimmi och det enkla och jordnära:
”Det blev vår till sist. Men det dröjde länge, snön låg hög över korvskinnen långt in i april och myrorna sov i sin stack. Men i dag, den 19 april, promenerade de omkring högst uppe på myrstacken åt söder.”
Även de stora existentiella frågorna ryms och ventileras:
”Sen är det ju det här med livet, själva meningen med det, som jag tyvärr måste tillstå, är ingen alls. Ändå är det ju alltför många som får för sig att de måste vara begåvade och vackra och helst bli odödliga på ett eller annat sätt.// Och vad ska vi göra för att livet ska bli uthärdligt? Mitt svar: ’Trösta varandra oupphörligt!’”
Varm och klok är hon, Barbro Lindgren. Egensinnig och rolig. Mot slutet av samtalet kommer vi in på de där korvskinnen, som nämns i det första citatet ur boken här ovan. Alla som läst någon av tankeböckerna känner igen de där skinnen och nu berättar hon livfullt och detaljerat hur det från början ensamma skinnet fått sällskap av såväl fler korvskinn som pinnar, kottar, och sju halva ekoxar.
Ja, en hel installation har det faktiskt blivit. En riktig sevärdhet som vi borde besöka. Sagt och gjort, vi tar bilen ner till Kalmarsund.
Och där invid stigen markerad med ett rött aktas-band ligger ”korvskinnsgraven”, som med tiden blivit något av en bygdeangelägenhet. Barbro rättar till några pinnar och berättar att det tillkommer nya föremål hela tiden.
– Det är roligt, men folk får allt finna sig i att det är jag som har tolknings-företräde.
Barbro Lindgren om...
... att få Alma-priset och fem miljoner kronor:
– Priser har egentligen aldrig betytt något för mig. Det är världsligt. Däremot har jag ju längtat efter att få mycket pengar. Nu kan jag betala gården och vara generös, det är det roligaste. Många i min familj har konstnärliga yrken och nu behöver de inte oroa sig för ekonomin längre.
... Astrid Lindgren (som hon inte är släkt med):
– Hon gav mig jättebra råd när jag skrivit tre kapitel på min första bok ” Mattias sommar”. 1. Ha inte så många huvudpersoner. 2. Det behöver inte hända så förtvivlat mycket på varje sida. 3. Ta bort den där hjärtligt ointressanta Klas-Herman.
... Max-böckerna och att skriva för små barn:
– Man vet ju vilka ord de flesta småbarn kan: lampa, potta, balja... Så dem utgick jag ifrån, jag tycker att enstaka ord är poetiskt. Men så måste man ha en lite spännande historia också, det är viktigt.