Ingenting är vad det synes vara
Foto:
- Stormen i vintras fällde det. Men det kunde ha gått mycket värre.Resten av huset klarade sig ju, säger Olle Schmidt innan vi kliver in ivärmen och myllret i hans ateljé.
Tidigare hade han telefonledning hit, men den bröts av stormen. Nu får han springa upp till boningshuset när det ringer.
Det är 16 år sedan Olle Schmidt flyttade med fru och barn till byn Boetutanför Ödeshög. Han är uppvuxen i Mjölby, började teckna och måla somliten, kände att konstintresset växte efter hand och efter fleraförberedande utbildningar gick han på konsthögskolan Valand i Göteborg.Nu inredde han sin egen ateljé på tomten.
- Vi var väl lite blåögda när vi kom hit. Det är inte helt lätt att boså här på landet. Det krävs två bilar och soppan är dyr. Nu har jag ettstipendium på två år och det är jag väldigt tacksam för, men annars ärdet inte lätt att försörja sig som konstnär.
Alla fyra barnen har snart flyttat hemifrån och tankarna på att flytta mot en större stad går och kommer.
- Det är dubbelt. Här finns mycket plats och jag kan göra vad jag vill,men samtidigt blir jag avskuren från konstvärlden, och den finns iStockholm. Jag har mycket kontakt med kolleger i Linköping, men de ärju också utanför, säger Olle Schmidt.
Dödade målningen
"Jävla norrsken", brölar björnen som rest sig på bakbenen. Över detkitschiga, massproducerade landskapet svävar stora färgfält sombesökare från yttre rymden. Olle Schmidt plockar upp målningen somstått lutad mot väggen.
- Jag gillar att ta tavlor med hötorgskonst och "förbättra" dem. Läggatill egna grejer. Jag brukar kalla dem för "half-mades", säger OlleSchmidt med hänvisning till ready-mades, en gång introducerade medMarcel Duchamps berömda urinoar och flasktorkare.
Schmidts måleri är en blandning av humor och lekfullhet, men ocksåskevhet och mörker. Han liknar sig själv vid en scenograf som placerarsina figurer mot en abstrakt bakgrund och låter dem agera mot varandra.
- Jag vill att det ska finnas något man inte får grepp om i minamålningar. En mörk underton. Som i tv-serien "Twin Peaks" eller filmen"Donnie Darko". Jag gillar det läget. När man ser något som först kännsbra, men efter en stund börjar man undra vad fan det är som pågår.
Arbetet i ateljén är ett ständigt nötande med idéer och stickspår. Hanbeskriver konstnärskapet som ett träd där det ständigt växer ut nyagrenar. Motivkretsen är spretig, men grunden är ett slags collagemålerirotat i postmodernismens blandning av högt och lågt. Han gillar attströ in referenser till både konsthistorien och kitschig populärkultur.Att slutföra en målning kan ta lång tid, det som inte väcker hansintresse görs om. Eller förkastas.
- Jag slet med en målning i flera månader utan att få tag på det somjag tyckte fanns i den. Den hade något bra, men jag fick inte fram det.Till slut visade jag bilden för en utomstående som sa: "Åh, så fin!".Då blev jag så frustrerad att jag var tvungen att döda målningen, sägerOlle Schmidt.
Bilar men inte konst
I ena hörnet av ateljén står en bunt lp-skivor. På en av dem dansar enkvinna i jaguarprickigt höftskynke, flankerad av två män som hamrar påvarsin trumma. Alla tre är som hämtade ur ett amerikansktmedelklassområde på 50-talet. Om det nu inte vore för den bisarrainfödingsutstyrseln. "Voodoo - Exotic sounds from Polynesia and the fareast", lyder omslagstexten.
- Visst är skivan snygg. Den kom in till loppisen för ett tag sedan,och jag bestämde mig för att behålla den, säger Olle Schmidt.
Ett par kilometer från hans ateljé ligger den gamla kvarnen där han ochhans fru driver loppmarknad om somrarna. Efter att ha hyrt den under enperiod köpte de 1998 den stora byggnaden.
- Till att börja med hade jag ett galleri bredvid loppmarknaden, jaggillade den idén. Flera olika konstnärer ställde ut, men det var svårtatt få folk intresserade av att gå in och titta. Trots att det barahandlade om några steg. Så jag tröttnade.
Han tycker att det är märkligt att det inte finns ett riktigt braprivat galleri i länet. Utan ett sådant är det svårt att bygga upp enkundkrets, vilket i sin tur gör att många konstnärer har väldigt svårtatt försörja sig.
- Pengar finns det ju i samhället. Titta på vägarna, där är det baramoderna bilar numera. Men få verkar vilja lägga sina slantar på konst,säger Olle Schmidt.
Han menar att konsten på 50- och 60-talet hade en starkare förankring ifolkhemmet, vilket gjorde att den sålde. 80-talet innebar också godatider, men den uppblåsta ekonomin fick priserna att segla iväg motfantasibelopp. I förlängningen kanske det har inneburit enmisstänksamhet mot konsten och den ekonomiska värderingen av den.
- De flesta gallerier tar 50 procent, ibland mer, av köpesumman. Om enmålning kostar 10 000 blir det inte mycket kvar när jag betalatskatt och sociala för min del av pengarna. Och då kanske det handlar omett verk jag jobbat med i flera veckor, säger Olle Schmidt.
I år har dessutom Statens konstråd fått minskade anslag, vilket innebäratt dess konstinköp just nu ligger på noll. Det innebär i sin turbistrare tider för både gallerier och konstnärer.
- Inställningen att konsten ska klara sig själv gör mig förbannad. Utanstatliga bidrag skulle vi ju bara ha Robert Wells ochslänga-i-dörrar-farser på teatrarna. Vad man inte tänker på är attkonstnärer också skapar jobb för många andra, för gallerister, förmuseipersonal, och så vidare.
Under blinkande lampor
Den 30 juli är det dags igen. Då står troligen rockpunkiga Rawhypnolsfrån Norrköping och rockabillyfriserade The Flying Phantom & HisFlaming Stars från Linköping på den lilla scenen i kvarnen. Sedan 1999har Olle Schmidt ordnat minimusikfestival här varje sommar. Förra åretriggade bland annat det gamla proggbandet Träd, gräs och stenar uppsina instrument för en spelning. Musiken lockar både unga och gamla,sommargäster som bofasta.
- Officiellt går det väl in 75 personer i kvarnen, men som mest har nog200 klämt in sig för att höra på musiken, säger Olle Schmidt.
Evenemanget innebär mycket jobb, och han har flera gånger sagt iintervjuer att han är tveksam till om det ska bli någon fortsättning.Men det har det hittills alltid blivit.
- Det är lite overkligt att stå där på kvällen, under de blinkandelamporna, och inse att vi har lyckats genomföra det en gång till. Attvi faktiskt fixade det, säger han.
Tröttande trender
Olle Schmidt radar upp sju små målningar på golvet i ateljén, där står:"Helevetes", "Jävla", "Piss", "Helvete", "Och", "Förbannade", "Skit".
- Det har varit trögt att jobba hela vintern, så till slut gjorde jagde här i ren frustration. Det var inte förrän efteråt som jag märkteatt det blev sju stycken, så jag döpte dem till "Måndag hela veckan",säger han och skrattar.
Ibland stöter han på människor som säger "åh, vad kul du verkar ha närdu målar", eller "åh, vilket flöde du verkar vara inne i". Det har OlleSchmidt svårt att känna igen sig i.
- Ena stunden kan allt kännas fullständigt svart och hopplöst. I nästastund kan jag känna mig som ett geni. Så mycket kan en liten färgklickgöra.
Han har varit stressad inför "More about Schmidt", den storamitt-i-livet-utställning som i dag öppnar på Passagen i Linköping, menså här en dryg vecka innan det är dags för vernissage har det mestafallit på plats. Omkring 90 verk ska finnas med, från målningar tillobjekt. Han vill fylla lokalen så långt det är möjligt, det ska finnasmycket att titta på. Stommen blir den utställning han hade på Göteborgskonstmuseum för tre år sedan.
- Jag fyller på med en del nytt, men börjar inte från scratch. Jag kan inte göra en helt ny utställning på sex månader.
Han kan känna en trötthet inför det svenska konstlivet i stort därtrenderna styr och det bara finns utrymme för en riktning åt gången.
- Nu får man till exempel inte vara ironisk längre, och då får jag julust att vara motvalls och vara precis det. Jag förstår inte varförinte allt kan få finnas samtidigt, så är det ju i England och USA. MenSverige är väl för litet . . .
Han ser trender som ett gungfly, vad det i stället handlar om är atthitta en tro på det man gör, en övertygelse om att det har betydelse.
- Jag tror ju att även det jag har att berätta om att vara människa är viktigt, säger Olle Schmidt.
"More about Schmidt" öppnar i dag på konsthallen Passagen i Linköping. Utställningen pågår fram till 28 maj.
Så jobbar vi med nyheter