Anders Magnusson började sin universitetskarriär med sociologi och samhällsvetenskap. "Jag läste tre terminer med studiebidrag men tog bara fyra poäng. Därefter lyckades jag ändå komma in på lärarhögskolan".
– Jag är en provokatör, jag vill göra bilder som bråkar med folk och som är svårtydda, inget slätstruket, säger Anders "Valle" Magnusson.
1977 flyttade han från Linköping till ett kollektiv i Ödeshög med några kompisar från lärarhögskolan.
– Vi visste knappt var Ödeshög låg, men hittade "Morlejan" och flyttade dit.
Han fick jobb inom skolan i Ödeshög och är lokalt främst känd för sitt arbete där.
– Första gången jag kom till skolan hade jag långt hår och var barfota i sandaler. Någon kallade mig för Jesus och ingen trodde att jag skulle bli långvarig där, men det blev 37 år.
Han gillar yrket, men inte de traditionella proven.
– De andra lärarna var irriterade på mig när jag inte gav eleverna prov. Jag var nog en tidig representant för "flumskolan". Jag ville att eleverna skulle förstå sin roll i livet och världen istället för att plugga kunskap. Jag försökte göra dem medvetna så att de kunde göra egna intelligenta val.
Han vidareutbildade sig till bildlärare och jobbade som det de sista 26 åren.
– Jag hittade mitt drömjobb, att vara bildlärare och samtidigt lite av en amatörfilosof. I mitten av 90-talet fick alla elever göra film och bilddatorerna fick photoshop. Jag startade även en skolbio, det var kul.
Anders är uppvuxen i det lilla samhället Gryt i östra Östergötland.
– Det var härligt att växa upp i den positiva och trygga miljön där. Men jag har alltid varit en udda fågel i släktingarnas ögon. Som bondson skulle jag hjälpa till på gården, men jag ville inte arbeta där. Jag var ganska lat.
Anders Magnusson utanför Hamngalleriet i Hästholmens hamn, där han nu ställer ut sina bildkollage för första gången.
Han jagade med sin pappa som liten, men tog senare avstånd från vapen.
– Jag försökte komma undan den där jäkla lumpen i sex år, sedan blev jag tvingad. Jag var världsmästare på att skjuta sedan barndomen, men ville inte. Jag startade en tidning som gjorde narr av militärismen och straffades med fängelse i några dagar.
Sommaren 1975 träffade Anders sin fru Birgitta, de liftade samma sommar till Afrika.
– Vi hade knappt träffats innan, det var en fin romantisk grej. Vi skulle till Senegal, men där var det krig så vi blev kvar i Marocko. Det var en fantastisk resa.
Sedan dess har paret rest och sett många platser i världen.
"Jag använder nästan bara mina egna foton i mina bildkollage, så väver jag ihop dem i photoshop. Det blir som en dagbok", säger Anders Magnusson.
– Men det är slut med det nu, jag har slutat flyga. Ett "statement" för miljön. Många tycker det är larvigt, att det inte betyder något. Men det betyder något för mig.
Anders är nu aktuell med utställningen Pandemin, kriget och evigheten i Galleri Hamnstugan i Hästholmen. Han visar kollage med mestadels egentagna bilder. Här finns bland annat en stark kritik mot Sveriges agerande i samband med pandemin.
– Jag tog tidigt ställning mot Sveriges strategi. För mig var det inte politiskt, bara sanningen.
Han isolerade sig och använde munskydd vid alla offentliga möten.
– Det gjorde alla medvetna människor, det här var inget att leka med.
I en bok finns alla vandringar dokumenterade som Anders gjort tillsammans med sin fru under pandemin. "Vi gick över 100 mil." säger Anders Magnusson.
Anders och Birgitta började vandra långa sträckor under pandemin.
– Vi var på en resa till La Gomera innan pandemin. Helt plötsligt gick jag rakt in i en växt och någon sa att jag hade fått solsting. I Sverige trodde de att det var kristallsjukan, men det var ett virus på balansnerven. Jag fick träna jättemycket och kom på att vandring borde vara bra.
Hur känns det att ställa ut dina bilder?
– Kul, men jag gör inte så stor affär av det. Jag vill uppmuntra till diskussion. Det blir öl, godis och några pappersknivar. Den bästa reaktionen vore om besökare skar sönder bilderna, skrattar Anders.
Anders Magnussons motiv som bland annat inkluderar honom själv, sin husgud Bob Dylan och Alice Bah Kuhnke.
Anders Magnussons tolkning av "De tre aporna", en håller för sina öron, en annan sina ögon, och en tredje sin mun. Motivet förknippas med det japanska mottot att ”inte se, inte höra, inte säga”.