"Nästan alla våra produktioner har kommit ur dina händer", skriver Eva Carlsson från Teater Pelikanen, i ett Facebook-inlägg, tillägnat Benita Bergfeldt-Löfgren. I inlägget räknar hon upp "Solägget" (2010) efter Elsa Beskows saga, "Vem ska trösta Knyttet?" (2007) efter Tove Janssons saga och Ture Sventon som löste mysterier ihop med barnen i Norrköpings konstmuseums utställning "Gulligt! Läskigt! Roligt!" 2013.
"Alla scenografier, dockor och kostymer som vi rest runt i landet med och varit så stolta över", skriver Eva Carlsson i inlägget, där hon uttrycker tacksamhet och kärlek till Benita Bergfeldt-Löfgren.
– Hon var en mycket begåvad scenograf och konstnär, säger Eva Carlsson till oss på tidningen.
Eva Carlsson berättar att Benita Bergfeldt-Löfgren arbetade mycket noggrant, och alltid började med att skapa en söt liten pappersmodell av rummet.
– När vi gjorde "Jag tänker på Edith" om poeten Edith Södergran smälte scenografin så vackert in under målningarna som fanns där. Och när vi var klara med "Vem ska trösta Knyttet?" ville folk bara stanna kvar och titta på den jättestora boken.
Ika Nord är känd från bland annat tv-programmet "Ika i rutan" (1988) och julkalendern "Tomtemaskinen" (1993) där hon spelade gubben Pettsons vän, katten Findus. Hon har jobbat nära Benita Bergfeldt-Löfgren sedan 2004, då hon regisserade "Jag tänker på Edith" där Eva Carlsson var skådespelare och Benita Bergfeldt-Löfgren var scenograf och kostymör.
– Det var första gången jag var med om att en scenograf och kostymör satt med på repetitionerna för att verkligen se hur hon kunde hjälpa skådespelarna och produktionen att förtrolla publiken, säger Ika Nord.
Både Eva Carlsson och Ika Nord menar att Benita Bergfeldt-Löfgren hade en ovanligt djup förståelse för scenografins syfte; att möjliggöra ett möte med publiken. Hon ville underlätta för skådespelarna och tänkte därför även på hur de skulle röra sig. Hon sydde också mycket själv, medan andra scenografer och kostymörer ofta anlitar verkstäder.
– Man kunde fråga henne om precis vad som helst, och hon hade alltid genomtänkta svar, säger Eva Carlsson.
– En gång spelade jag upp något som inte lirade med publiken, så jag frågade "är det här ens bra eller ska vi ta bort det?". Benita sa då: "Det var jättetråkigt", säger Ika Nord och imiterar Benita Bergfeldt-Löfgrens finlandssvenska dialekt.
Ärligheten uppskattades, då den var för produktionens bästa – och Benita var aldrig elak, bara rak.
Ika Nord är väldigt känslomässigt berörd av Benita Bergfeldt-Löfgrens bortgång.
– Jag är så vansinnigt ledsen över det här. Man vet inte på förhand hur hårt man ska drabbas av andras frånfälle, säger hon.
Ika Nord menar också att man blir som en familj när man jobbar med teater – det är inte som ett vanligt jobb, eftersom man satsar allt och möts i sårbara lägen.
Karin Jagerfelt, som var rekvisitör på Östgötateatern i 45 år, minns att Benita Bergfeldt-Löfgren kom dit som frilans första gången 1979. Från 2012 jobbade de ihop på rekivisitaavdelningen.
– Jag kan inte förstå att hon är borta. Vi hade kontakt in i det sista, säger Karin Jagerfelt.
Magnus Möllerstedt, scenograf och kostymör på Östgötateatern, kommer att tänka på Benita Bergfeldt-Löfgren när "Historien om en soldat" sätts upp igen till hösten.
– Hon var en fantastisk människa och medarbetare. Hennes kostymer kommer säkert att återanvändas.