En spelperiod i Stockholm är avklarad och nu väntar Norrköpingspremiären av "Pelikanen". Anna Pettersson, teaterchef på Strindbergs Intima Teater i Stockholm, har regisserat nytolkningen av Strindbergs klassiker med skådespelartrion Stina von Sydow, Ann-Sofie Andersson Kern och William Wahlstedt.
– Det här är inte min version av "Pelikanen" – det är vår. Jag och skådespelarna har gjort ett undersökande arbete tillsammans. Det har varit helt fantastiskt att samarbeta med dem, säger hon.
Anna Pettersson är även doktorand på Stockholms konstnärliga högskola och hennes forskning har resulterat i flera omtalade dekonstruktioner av klassiska pjäser som t ex Strindbergs "Fröken Julie", där hon själv spelade alla roller. Hon undersöker nya spelstilar för att "skapa ett expanderat utrymme för skådespelarnas kroppsliga impulser", säger hon själv.
– Det betyder att vi har tittat på innebörden i den psykologisk-realistiska traditionen, som vi är så förankrade i inom svensk teater. Vi har undersökt om man kan hitta fysiska uttryck och impulser hos skådespelarna som gör att vi kan få andra associationer till texten.
Förväntningarna på Strindbergs kammarspel är att de ska vara realistiska, men "Pelikanen" är enligt Anna Pettersson skriven i olika stilar: naturalistisk, absurdistisk och expressionistisk.
– Vi har blandat ismerna och skapat en ny spelstil utifrån de gamla. Man kan säga att föreställningen är fysisk och experimentell, men den är inte svår att förstå.
Modern Elise i Strindbergs kammarspel "Pelikanen" har beskrivits som dramatikerns kanske mest fruktansvärda kvinnoporträtt. Hon skummar grädden av mjölken, låter sina barn svälta och trånar efter dotterns man.
– Det är nästan en surrealistisk beskrivning av en moder, därför är Strindberg så intressant och rolig att brottas med. Han drar ut klichébilden så långt. Det finns en massa tabun kring vad en moder får göra och inte, vilket blir lite lustfyllt att leka med på scenen.
I nytolkningen har man förstärkt textens våldsamhet och delen där barnen ställer modern till svars. Den själviska modern "Elise" sätts i ett badkar tillsammans med sina barn och suger ut nästa generation på tillgångarna.
– Vattnet håller på att ta slut. Värmen stiger – och i slutet av pjäsen brinner de inne. Det är en stark bild av vår tid, hur vi begränsar möjligheterna för nästkommande generationer när vi inte tar vårt ansvar.
Ni har haft publiksamtal. Vilken respons har ni fått?– En del reagerar på att jag har tagit bort text, medan andra anser det fantastiskt att man kan modernisera en pjäs på det sättet. Vi är så fast i tanken på att bara texten är meningsbärande. Men rörelser, en gest, en blick, kan påverka rummet och handlingsförloppet så att en text får en annan betydelse. Det låter kanske komplicerat, men att förkroppsliga text är egentligen teaterns grunduppgift. Man går ju på teater för att se skådespelare ge kropp åt orden.
Under året väntar ytterligare tre versioner av "Pelikanen" på Strindbergs Intima Teater. Bland annat kommer en politisk clown att analysera pjäsen ur ett kapitalistiskt perspektiv. Anna Pettersson är mån om att teatern, som startades på initiativ av August Strindberg själv, arbetar vidare i nationalskaldens rebelliska anda.
– På sin tid låg han i framkant, var extremt modern och provade nya former. Han drog sig inte för att slänga in en brandfackla emellanåt.