Peter Johansson, 44, har precis satt punkt på intensiv konsert- och turnémånad tillsammans med Bruno Mitsogiannis med 19 stopp runt om i Sverige. Musikalstjärnan och artisten, som har sina rötter i skärgården och St Anna, har landat i lugnet hemma hos familjen i södra Stockholm.
Familjelivet – med frun Lydia och barnen Millie och Hayden – handlar mycket om dans och musik.
– Millie var med och dansade på den stora klimat- och miljöveckan i Stockholm nyligen. Det var rätt svåra grejer... När jag var tolv år sprang jag omkring och lekte indianer och cowboys hemma i St Anna. Millie dansar för kungen istället. Det är coolt, säger Peter och skrattar.
Familjen kommer ha sin del i Peter Johanssons 20-årsjubileum på Husby Säteri den 29-31 juli.
– Det är egentligen 21 år i år... Pandemin kom i vägen förra året så jag firar 20 år ett år senare.
Det har hänt mycket i Johanssons karriär från den där dagen han klev på flyget på Kungsängen i Norrköping sommaren 2001 för sin första stora roll i klassiska "Saturday Night Fever" i Köln. Där och då dansade och sjöng han in i sitt nya liv i den tyska staden under ett år.
I dubbel bemärkelse.
– Jag var lite lagom rädd före avresan, men väl på plats växte jag på scenen och så träffade jag min blivande fru Lydia där. Det blev en dubbel jackpot.
Han vände hem till Sverige och Göteborgsoperan, som satte upp i "A chorus line" med Rikard Wolff i huvudrollen.
– ...men redan under det året hade jag tankarna och blickarna mot London och Queenmusikalen "We will rock you". Jag skulle bara dit. Jag väntade på en chans. När den väl kom tog jag den.
Peter Johansson spelade huvudrollen "Galileo" runt 850 gånger i ”We will rock you” i London mellan april 2003 och september 2007. Den var en makalös succé och gick för utsålda hus. Runt 2 000 personer levde, sjöng och dansade med i hitparaden och historien i The Dominion vid Tottenham Court Road.
– Åren i London skapade djupa spår i mitt liv Jag blev, tack vare den, på något vis huvudrollsmaterial med helt andra uppdrag.
I dag har Peter sjungit Queens låtar själv i nästan 20 år. De är alltid med på ett eller annat sätt – var han än är.
– Jag ska försöka sammanfatta allt under kvällarna i Husby Säteri. Det blir mina absoluta favoritlåtar genom åren, där jag blandar friskt från de allra första auditionslåtarna till sommarkonserterna i St Anna. Jag ska försöka plocka in lite egna låtar också, säger Peter.
Har du någon gång funderat eller drömt om ett annat jobb?
– Ett riktigt jobb?
Det var inte så frågan var tänkt.
– Nej... Det har nog aldrig varit aktuellt. Jag har inte provat på några riktiga jobb. Jag hjälpte till hemma på gården, när jag var yngre. Jag jobbar ju med min hobby och får göra det jag tycker om. Jag hade kanske velat bli en stjärna i någon sport, men det var jag inte tillräckligt bra för. Å andra sidan kan jag ju hålla på längre med musiken än med en idrottskarriär.
Du har aldrig släppt sitt ursprung och dialekten.
– Östgötskan? Det är den jag är. Det är här jag hör hemma. Jag är mer på låns till Stockholm. Det är så jag känner. Östgötskan är en tacksam dialekt att skämta med. Den har en komisk effekt, men den är också min identitet.
Den lär ha sin givna plats bland låtar, bilder och minnen i sommar också, men 20-årsfirandet är absolut inte slutet på karriären.
– Nej, nej, nej... Det är bara en fortsättning på 20 nya år.