Replokalen på Dynamo i Norrköping bubblar av entusiasm. Det är första gemensamma träffen för Östgötateaterns skådespelare/dansare och Östgötamusikens blåsare och det tar en stund innan pressträffen börjar på riktigt. Det kramas, kissas, letas efter rekvisita och en tillfälligt försvunnen sufflös.
Men spelglädjen är påtaglig. Sagans fyra skådespelare/dansare inleder med att ”hjälpa” en soldatdocka att ta några trötta kliv mot sin hemby.
– Tyvärr är scengolvet inte riktigt färdigt så det blir inga dansnummer, teaterviskar Leif Agrér, projektledare.
– Annars är det en mycket visuell föreställning, försäkrar han.
Den berättar om soldaten som säljer sin själ till djävulen enligt den klassiska Faustberättelsen. Det sker när han byter sin röda fiol mot en bok som förutsäger den ekonomiska utvecklingen. Soldaten lovas guld och gröna skogar. Men blir han lyckligare för det? Det är förstås frågan.
Regissören Cynthia Kai instruerar på en blandning av engelska och norska. Hon regisserade sagan redan på 90-talet, då med Trondheims Symfoniorkester.
– Jag är förälskad i Stravinskys musik och när jag upptäckte att Johan kände likadant tog jag initiativet till att få göra musiksagan här hos oss.
Johan med efternamnet Siberg är Östgötateaterns kapellmästare och dirigent. Han liksom dansarna dubbeljobbar ett par veckor framåt. På kvällarna gäller musikalen ”Familjen Addams”, på dagarna Stravinskys soldat.
– Jämfört med musikal är det här mer transparent musik, varje instrument hörs tydligare och musikerna sitter på scenen. Det är lite svårare att spela men också väldigt kul, säger Johan Siberg och får en medhållsnick av från Östgötamusikens kornettist Pelle Anelid.
– Musiken låter enklare än vad den är. Stravinsky hade börjat få upp ögonen för att jazzmusiken var på väg in. Men visste inte riktigt hur den skulle spelas. I den här musiksagan finns exempel på hur Stravinsky trodde att jazzmusik lät, säger Pelle Anelid.
Johan Siberg uttrycker sin fascination över ”sälja-sin-själ-till- djävulen”-temat.
– Musikerna blir mytiska figurer, som bluesmannen Robert Johnson och även violinisten Paganini på sin tid. Det är rafflande.
Att för barn svåra ord som ”filantrop” eller ”aktier” förekommer i berättelsen stör inte Cynthia Kay.
– Det viktigaste är att barnen i publiken förstår vad situationen går ut på. Det är en visuell totalupplevelse som väntar publiken; dans, musik, skuggspel, slapstick, dockteater och magi, förklarar hon.
– Jag tror att barn och föräldrar fäster sig vid olika saker i den. And that´s perfect!