Sveriges stormaktsambitioner på 1600- och 1700-talen tog sig uttryck i anfallskrig, en aggressiv handelspolitik, satsningar inom industrin samt vetenskapliga expeditioner.
En man som var helt präglad av den egna nationens vilja att hävda sig, utveckla sin krigs- och gruvindustri och erövra ny kunskap om världen var Norrköpingsprofilen, entreprenören Carl Bernhard Wadström (1746–1799). Wadström har samtidigt gått till historien som en stark röst i det sena 1700-talets egen Black Lives Matter-rörelse.
Wadström deltog i en expedition till Västafrika 1787–88, finansierad av kung Gustav III som önskade sig nya kolonier. Wadström bildade en vetenskaplig trio tillsammans med Linnélärjungen Anders Sparrman och artilleriofficeren Carl Axel Arrhenius.
Bakom resan låg flera, motstridiga motiv. Ett motiv hade att göra med den triangelhandel som kunde inbringa pengar till statskassan och Gustav III personligen, som var delägare i Västindiska kompaniet. Eldvapen och ammunition till Afrika – afrikanska slavar till Västindien – plantagevaror till Europa. Sedan fanns förstås vetenskapliga intressen; djur- och växtliv och möjliga mineralfyndigheter som kunde avgöra platsen för en koloni.
Ett mer udda motiv i sammanhanget var Wadströms. Starkt påverkad av andeskådaren Emanuel Swedenborgs höga tankar om afrikaner ville han skapa en åkerbrukskoloni, icke-kommersiell, som från svensk sida skulle befolkas av hederliga bönder och skickliga hantverkare, och inte av brottslingar och prostituerade, som det ofta var fråga om när nya kolonier skulle förses med invånare.
Tankar om ett utopiskt samhälle i Afrika med fria människor hade formulerats av det så kallade ”Norrköpingssamfundet” och andra sällskap på 1770- och 80-talen inspirerade av Swedenborgs läror.
Anders Sparrman hade rest i Australien och Sydamerika tillsammans med den legendariske navigatören James Cook. Resan till Senegalkusten tillsammans med Wadström och Arrhenius var hans andra Afrikaresa – redan på 1770-talet hade Linnélärjungen blivit en svuren fiende till slaveriet som institution.
Till skillnad från filantroperna Sparrman och Wadström förblev den tredje deltagaren – militären Arrhenius – åtminstone i skrift, ett tyst vittne till människohandeln. Arrhenius kom några år senare att bidra till, om inte mänsklighetens utveckling, så geologins genom upptäckten av en ny mineral. Han menade att de övriga två hade ”mystiska syftningar” bakom sin medverkan i Afrikaexpeditionen.
”Detta är ett elände som överskrider inbillningskraftens gränser”, skriver Wadström i ett brev hem apropå mötet med slavar, slavjägare och slavhandlare.
Européerna mutade och söp ner lokala ledare och förmådde dem att leverera krigsfångar, män, kvinnor och barn, som misshandlade, slagna i kedjor, fördes till den franska fästningen på ön Gorée utanför Dakar. När afrikanska kungar vägrade samarbeta, hände det att deras undersåtar rövades bort i räder utförda av mellanhänder. Wadström var en skicklig tecknare och avbildade dessa scener.
Efter tre månader i Västafrika begav sig Wadström och Sparrman till London och vittnade där om sina upplevelser för den brittiska myndigheten för utrikeshandel. Wadström kom även att förhöras om slaveriet av det brittiska underhuset.
Vittnesmålen från de båda vetenskapsmännen inför de brittiska kommittéerna anses av forskningen ha haft betydelse för slaverimotståndets fortsatta framgångar, liksom Wadströms pamfletter.
Medan Sparrman återvände till Sverige för att där försöka omvända Gustav III fortsatte Wadström, vid tiden fabrikör, vidare till revolutionens Frankrike. Det var fransmännens handel med människor, Frankrikes roll i krigen mellan afrikanska kungadömen, som han bevittnat. Där utsågs han av Direktoriet, revolutionsregeringen, till hedersmedborgare före sin död, för sin outtröttliga kamp.
De Geer och Wadström kan ställas mot varandra: båda etablerade entreprenörer och industrimän, med gator uppkallade efter sig i Norrköping, den ene delaktig i slavhandeln, den andre en av Sveriges viktigaste slaverimotståndare.
Fotnot: Skribenten är museiman verksam vid Statens försvarshistoriska museer.