Musik som borrar sig rakt in i hjärtat

Brittiske tonsättaren Peter Maxwell Davies var ett barn av 60-talet, djärv och experimentlysten. Det hörs i egensinniga ”Eight songs for a mad king”, som framförs i morgon i Crusellhallen. Den som sjunger ut sin smärta likt en ylande hund är Georg III, kung av Storbritannien (1738–1820). De sista tio åren hölls kungen inspärrad på mentalsjukhus och tillbringande nätterna med att försöka lära fåglar sjunga och hålla långa monologer för träden i parken. Galen eller ”bara” dement?

Olle Persson, barytonsångare och Norrköpingsson, känner starkt för kung Georg.

– I de första sångerna ger Maxwell Davies plats för en del humor. Men efter hand förstår vi att timmen är slagen för kungen. Jag blir så rörd av själva dramat att jag till och med har svårt att hålla igen när vi repeterar. Så fort jag hör musiken är jag där, den borrar sig in i hjärtat, säger han.

– Yes, absolutely, intygar Michael Francis och fortsätter:

– Det som berör mig mest är de ögonblick av klarsyn när kungen inser sin belägenhet. Och den sorg och förtvivlan som följer med detta.

Olle Persson har framfört sångcykeln vid ett 25-tal tillfällen. Men ingen konsert blir helt lik de andra. Det beror delvis på att de sex musikanterna (piano, cello, fiol, slagverk, flöjt och klarinett) har stor frihet. Vilket förstås främjar kreativiteten.

– Den friheten har jag också, här handlar det inte om traditionell skönsång utan om att hitta uttryck som passar just den eller den textraden, säger han och flyger upp ur intervjusoffan för att demonstrera några uttrycksfulla, skrovliga röstlägen.

Sångerna skrevs i slutet på 60-talet för den sydafrikanske röstkonstnären Roy Hart. Han kunde sjunga med tre röster samtidigt.

– Roy Harts sånglärare hade upplevt första världskriget på plats och upptäckte då att döende soldater, som skrek ut sin dödsångest, ofta gjorde det med två röster samtidigt, han kunde aldrig glömma de där skrien, berättar Michael Francis.

Olle Persson behärskar även denna teknik, visar det sig.

Det låter slitsamt. Hur krävande är sångcykeln?

– Den är väldigt krävande, både tekniskt och emotionellt. Man använder rösten på fler sätt än man brukar. Men det känns inte konstlat när man väl har gått in i rollen.

Hur togs verket emot vid premiären 1969?

– Den fick ett gott mottagande. Det var ju 60-tal, revolution i luften, krav på förändringar och allsköns experiment i konsten, musiken och litteraturen. Den låg rätt i tidsandan, säger Michael Francis.

Ett klimax i sångcykeln är när kung Georg slår sönder ett av instrumenten. Inspirerades Maxwell Davies av rockgruppen The Who, som demolerade både trumset och gitarrer på scenen?

– Det kan han mycket väl ha gjort. Jag tycker det är svårt att slå sönder ett instrument, det är som att tysta en röst. Men på 60- och 70-talet förekom en del destruktiva handlingar på scenen. Bland annat sågade Karl-Erik Welin sönder en flygel i Stockholms konserthus, minns Olle Persson.

Michael Francis vill lyfta fram Maxwell Davies hantverksskicklighet.

– Dessa åtta sånger har en tydlig struktur och är väldigt noga genomtänkta. Sång och musik ställer frågor till musiker och publik. Det gör att även om man spelar aldrig så bra så vet man inte hur publiken reagerar på det. Så det blir spännande att möta Norrköpings- och Linköpingspublikens reaktioner, säger SON:s chefdirigent, som nu ger sin fjärde konsert i den rollen.

Det blir mer brittiskt på konserten. Barockmästaren Henry Purcells musik till drottning Marys begravning och hans Chaconne i g-moll. Efter paus bjuder Francis och Norrköpings symfoniorkester på Beethovens femma.

Vad är utmaningen med att spela den mest kända av alla symfonier?

– Kanske för att den är så älskad och välkänd och för att det finns så många uppfattningar hur den ska spelas. Det handlar om att rensa bort så mycket som möjligt, ta fram notbladet och spela symfonin som det vore allra första gången. Sen finns det förstås en massa tekniska svårigheter, som att gå från det inledande ta-ta-ta-taaa till den grandiosa finalen i en tätt sammanhållen resa.

– Så det är en verklig utmaning att spela den. Bland de största som finns i den klassiska musiken, hävdar Michael Francis.

Konserten med SON, Michael Francis och Olle Persson ges i dag torsdag i De Deerhallen i Norrköping och i morgon fredag i Crusellhallen i Linköping. Michael Francis introducerar konserten från scenen båda kvällarna kl 18.30.