För 50 år sen slutade Blomstedt som chefdirigent i Norrköping och flyttade till Oslo. Det var början på en enastående, internationell musikerkarriär, som tagit honom många varv runt jorden. ”Sveriges främste dirigentexport” kallas han i alla musiklexikon. De flesta av musikerna i SON har aldrig spelat med honom tidigare. Men alla är medvetna om att de har levande legend framför sig. De vet också att han redan på 50-talet lyfte orkestern, lade grunden för det SON är i dag och helhjärtat slogs för ett nytt konserthus.
Som dirigent verkar han vara lika envis som underhållande. Han instruerar genom att sjunga, tempot är uppdrivet, metaforerna haglar. Hans nätta rörelser i inledningen tredje satsen i Beethovens trea av får mig att tänka på Bob Dylans ”Forever young”: May your hands always be busy, may your feet always be swift”.
Efter repetitionen sätter vi oss i hans loge. Renlevnadsmannen sköljer munnen med ett glas mjölk. Han betraktar mig genom glasögonen med en lätt road, utforskande blick.
Det var en ganska uppknäppt repetition. Har du alltid så här kul på jobbet?
– Du menar när jag började instruera musikerna på tyska. Nej, det bara blev så, haha. Jag talar oftast tyska till mina orkestrar. Men gärna för mig, repetitionerna sliter hårt, inte minst mentalt, och skratt kan vara förlösande.
Vad minns du bäst av din tid som chefdirigent här?
– Att musikerna gick med på att flytta repetitionerna från lördagar till söndagar, det var avgörande för mig eftersom min tro, jag är adventist, inte tillåter arbete på lördagar. Över huvud taget var musikerna generösa mot den 27-årige spoling som var jag.
– Orkestern var egentligen alldeles för liten för att spela det vi ville spela: Tjajkovskij, Brahms, Schumann. Jag instrumenterade om musiken så den blev spelbar för en liten besättning. Och i dag är orkestern så stor att den nästan kan spela vad som helst. Visst är det härligt!
Den här veckan gäller Beethoven. Hur är det att spela ”Eroican” (tredje symfonin) i dag jämfört med för 60 år sen?
– Skillnaden är att det är mycket roligare i dag, eftersom man vågar mer som äldre. När man är ung är man rädd att göra övertramp när man går emot traditionen. Som äldre lyssnar man bättre. Man upptäcker fler och fler nyanser och detaljer. På ett ytligt plan är skillnaden att jag spelar ”Eroican” mycket snabbare i dag.
Ja, du har sagt att Beethoven ofta spelas för långsamt…
– Ja, föreställningen om att Beethoven låter bättre om han spelas långsamt går tillbaka till Richard Wagner och mitten av 1800-talet. Men dagens musiker är så skickliga att de klarar att spela musiken i de tempi Beethoven spelade själv, det är jag säker på.
Men det var rätt mycket nötande av detaljer när ni repade nyss, eller hur?
– Det är ju därför man repeterar. Jag tror på mina orkestrar. Att något är svårt betyder inte att det är omöjligt, säger han med viss barskhet i rösten.
Vad gör Beethovens musik så slitstark?
– Viktigast är att han skriver för folket. Hans musik har också en etisk syftning, den går från mörker till ljus. Alla som brottas med de stora livsfrågorna kan känna igen sig i Beethovens kamp. Sen är musiken tekniskt väldigt driven. Det är genialt, rent hantverksmässigt.
Torsdagens konsert inleds med tre av Beethovens uvertyrer. En lämplig uppladdning för ”Eroican”, tycker maestro själv.
– ”Eroicans” sista sats är variationer på ett tema ur baletten "Prometeus", så konserten knyts ihop på ett fint sätt. Det är färgsprakande musik, väldigt flott.
Medan "Coriolanus” är mer mollstämd...
– Ja, den visar en annan sida av Beethoven, det är musik som slutar i resignation. Och så ”Leonora”-uvertyren allra sist, som börjar i tvång och ofrihet men slutar i segerrus.
Du är 85 år men turnerar flitigt. Finns det fortfarande verk du drömmer om att få spela?
– Det finns massor. Mahlers sjua har jag aldrig spelat och av Haydns 108 symfonier har jag kanske spelat ett tiotal. Det mesta Mozart skrev har jag också kvar.
Varför behöver vi musik, tror du?
–”Utan musik vore livet ett misstag”, säger Nietzsche och det ligger något i det. Alla människor har musik i sig. Även de som inte själva sjunger eller spelar kan njuta av den. Musiken kan också få oss att glömma oss själva.
Få oss att bli mindre egotrippade, eller?
– Ja, i den mening att våra sorger, bedrövelser och ängslan löses upp när vi lyssnar. Kanske blir man också lite mindre självupptagen. Musik i alla dess former är ju en symbol för livet, den har en början och ett slut.
Till sist, vad vill du att publiken i Crusellhallen tar med sig från konserten?
– Att den upptäcker styrkan och djupet hos Beethoven. Att de som lyssnar noga på musiken kommer ut ur salen lite annorlunda.
Och så kopplar han på den där lite svårtolkade, pillemariska blicken:
– Att bara höra det man hört tio, tjugo, femtio gånger förut, det duger inte. Man måste alltid gräva djupare än tidigare.