Erika Rockborn har lämnat sin distriktsläkare Martin Lindahl och relationstrilogin för den unga kriminalinspektören Alicia Lundberg och spänning i sin deckardebut i "Författarmorden".
Lugn.
Rubriken och de inledande raderna är inte fullt så dramatiska som de verkar.
Erika Rockborn, 58, har bara bytt genre.
Hon har lämnat sin distriktsläkare Martin Lindahl och relationstrilogin för den unga kriminalinspektören Alicia Lundberg och spänning i sin deckardebut i "Författarmorden".
– När jag skrev den sista boken i trilogin drogs jag mer och mer åt att skriva lite om spännande moment... Jag kände att jag fick ett sånt driv i skrivandet att jag ville fortsätta med det, säger Erika.
På bokmässan i Göteborg 2019 fick så tanken fäste på allvar.
– Tänk om en författare mördas här med sin egen mordmetod just på bokmässan... Det började så. När jag och min man Peter var på väg ifrån bokmässan gick vi under utomhuspoolen, som är byggd utanpå Gothia Towers. Peter tittade upp och sa "där skulle man kunna hitta första kroppen. Den flyter omkring i vattnet, som färgats rött av blod..."
Så börjar också "Författarmorden".
Erika Rockborn, 58, är läkaren, som tar livet av kända författare i sin första deckare "Författarmorden". "Det känns inte alls bra, men jag kunde bara inte låta bli", säger hon.
– Den var fantastiskt rolig att skriva, men också den svåraste. Det går hand i hand faktiskt. Att få ihop alla trådar och lägga ett pussel var en utmaning.
Vad var svårast?
– I mina tidigare böcker har jag rört mig i välkända miljöer. Min huvudperson, Martin Lindahl, är ju också distriktsläkare precis som jag, men nu är jag verkligen ute på hal is. Polisens olika arbetssätt och mordutredningens alla delar var okänt för mig.
Du tar, som verkat som läkare i över 30 år, plötsligt livet av folk.
– Det känns inte bra. Det gör inte det. Det är ganska förskräckligt. Jag skulle, som läkare, aldrig skriva om mord och hemskheter, men jag kan inte hjälpa det. Det kommer bara till mig. Jag njuter absolut inte av det, men är så nyfiken på frågan "varför blir man en mördare?" och "hur kan det bli så här?". Jag försöker lista ut det och hitta förklaringar i mitt skrivande. Det är också så spännande att skriva om spännande saker, säger Erika.
– Jag älskar verkligen inte blodiga mord.
...men i början på "Författarmorden" är det ett sådant?
– Usch... Det är brutalt.
Mördaren bär ju till och med omkring på ett huvud i en vanlig påse och beskriver den känslan som att bära ett vitkålshuvud.
– Ja, jag vet det. Jag har haft ett huvud i en vanlig Konsumkasse så det känns verkligen så.
Ok.
– Vi skulle dissekera huvud under min läkarutbildning i början av 1980-talet och vår lärare kom med huvuden i olika påsar istället för plåtlådor. Jag glömmer aldrig känslan, när jag flyttade min påse med ett huvud i. Det vägde som ett vitkålshuvud. Just det ögonblicket sitter kvar i mig än.
Berätta om din huvudkaraktär i Alicia Lundberg.
– En normal och vanlig, men också skör tjej som mot alla odds blir polis. Det är ingen hårdkokt och tuff tjej ni möter i boken. Jag har medvetet gjort henne lite sårbar, men hon kommer bli lite mer kaxig i nästa bok. Boken är en blandning av relationsroman och deckare.
"Jag hann skriva lite på nästa kapitel, när du var i väg och hämtade kameran. Då är några rader skrivna på NT:s redaktion också", säger Erika Rockborn, som skriver sina böcker på sin mobiltelefon.
Erika Rockborn har skrivit alla sina fyra böcker på mobilen.
På vägen tillbaka från en stroke 2012 började hon använda sin smartphone, där hon började anteckna viktiga saker hon skulle göra och styra sin vardag med hjälp av påminnelser. Hon började skriva alltmer och skapade små noveller, som växte och till slut kom så första boken "Livemodermakt 2018".
– Jag har alltid tyckt om att måla och rita, men på grund av stroken som tog på min högra sida tappade jag finmotoriken. Jag kunde inte längre få ihop det på det sättet jag ville så jag la ner det helt. Jag började skriva istället och mobilen finns alltid nära till hands. Det är så enkelt.
Hon jobbar som läkare på vårdcentralen i Kneippen.
– Jag har fullt upp med mitt vanliga jobb, men jag skriver på mina gratisstunder.
Gratisstunder?
– När jag lagar mat och väntar på att något ska bli klart, när jag åker bil eller buss eller bara står i en lång kö någonstans. Jag tar fram min mobil och skriver. Jag har fått in en sån rutin på det. Jag har försökt skriva på dator, men det går bara inte. Boken är i princip klar, när den lämnar min mobil. Jag finputsar bara på datorn.
Fem minuter senare har vi tömt kopparna på bordet och är på väg ut för bildernas skull.
– Jag hann skriva lite på nästa kapitel, när du var i väg och hämtade kameran. Då är några rader skrivna på NT:s redaktion också, säger Erika Rockborn och skrattar.
Vad de innehöll är och förblir i hemlighet tills nästa bok kommer.
Precis som namnet.
– Jag har en tanke, men jag vill hålla lite till på det.