Professor Per-Anders Forstorp är forskare inom kommunikation, medier och kultur på LiU och följer det enorma nyhetsflödet av händelserna i och runt Ukraina.
Han har också ett stort intresse för frågor, som rör "fake news" och vikten av att vara källkritisk till sådant som sprids på sociala medier.
Hur skulle du beskriva det flöde och den rapportering vi får från öst i dag?
– Att vi i stort sett kan uppleva det som pågår i realtid är ovanligt... Vi följer krigets händelseutveckling samtidigt som det pågår, något som är både skrämmande i sin närvaro och brutalitet samtidigt som det ger en unik inblick. Det här ligger mycket närmare vårt närområde och jag tror att många av oss bevakar nyheterna med en än större frekvens och regelbundenhet än vid tidigare incidenter.
– I Sverige och i de flesta västländer är vi gynnade av att ha tillgång till öppna medier, där reportrar på plats eller i studion skildrar det som sker utifrån egna iakttagelser eller genom att intervjua människor som söker skydd undan kriget. I vårt fall ser jag väldigt lite av någon ambition att dölja kriget, vilket ju fallet är för människor i Ryssland och Belarus. Själv följer jag NT, SR, SVT, DN, The Guardian, New York Times samt mitt flöde på Twitter och YouTube. Min bedömning är att vi får en mycket rikhaltig rapportering, där förstås den ryska skuldbördan skrivs fram på ett entydigt sätt. Det senare skulle kunna ses som en bas för kritik av västerländska mediers partiskhet, men jag tycker nog inte det. Vi får ju också ta med i beräkningen att den medierapportering vi tar del av är en del av vårt eget psykologiska försvar.
Vad får vi egentligen veta?
– Texter, bilder och rörliga bilder beskriver hur människor på plats och på flykt hanterar sin situation. Det är ofta en väldigt drabbande exponering, som dessa vittnesmål innebär. Vi får veta hur de upplever sin situation och hur de agerar för att hantera den. Det är just dessa människoskildringar och de bilder som beskriver de miljöer i vilka de lever, före och efter någon attack, som ger en skrämmande närvaro av krigets fasa – rädsla, panik, flykt och tragedi. Vi får förstås veta en hel del om den respons som ges runt om i världen till stöd för den ukrainska befolkningen som insamlingar, hjälpsändningar och sympatiyttringar, men även en hel del om de sanktioner som riktas mot Ryssland och ryska individer tillsammans med en del av de argument som motiverar sådana åtgärder samt en uppföljning av de effekter som detta bedöms ha.
Hur beskrivs kriget i sociala medier?
– Kriget i Ukraina kallas för det första TikTok-kriget. Jag följer själv inte den appen så jag kan inte uttala mig om det. Flödet i sociala medier bestäms ju av vilka vi följer eller – som i fallet med YouTube och olika poddar – vilka vi prenumererar på. Flödet i sociala medier ser alltså olika ut beroende på vilka källor som ingår i detta. Överlag så finns det ju större utrymme i sociala medier för enskilda som dig och mig att komma till uttryck, vilket innebär att det inte bara utgörs av rapporter från nyhetsbyråer som filtrerar innehållet. Men även det urval av källor som utgör var och ens flöde är en form av filtrering. Återigen beror detta på vilka som man följer eller vilka som blir virala och därmed påkallar ett delande eller ett initiativ till följande.
– Genom möjligheten att dela innehåll på sociala medier blir ju vi alla också delaktiga på en nivå i spridningen av det innehåll i nyhetsrapporteringen/vittnesmålen som vi sympatiserar med. Jämfört med krigen på Balkan, i Irak och Syrien så har ju människors närvaro i sociala medier mångfaldigats. Sociala medier ger ju också en möjlighet till direktkontakt med personer på plats och dem som är på flykt, något som i sin tur gör att vi kan få unika inblickar i deras situation. Det går alltså inte att säga att kriget i sociala medier beskrivs på ett enda sätt; det kännetecknande där är möjligheten till dedikerat urval baserat på preferenser samt möjlighet för närkontakt och interaktion.
Vad ska vi lita på?
– Jag känner mig trygg med den rapportering, som ges av till exempel SVT och SR och jag får inte känslan av att man ryggar vare sig för att skildra det obehagliga eller att förmedla de få ljusglimtar som människor upplever. Det senare gäller ju till exempel den bild man ger av det ukrainska folkets kampvilja och den hjälpsamhet som visas flyktingar av grannfolken. Just dessa vittnesmål på plats känns övertygande och jag tycker ofta att dessa rapporter utstrålar en medvetenhet om att man bara kan tala om det som man ser och det som de intervjuade vittnar om. Särskilt om denna typ av vittnesmål kommer från källor som man känner sig trygg med tycker jag att man kan lita på dem.
Vad ska vi inte lita på?
– Jag känner mig trygg med de västerländska mediernas rapportering, men när det gäller sakuppgifter om de stridande parternas anspråk på framgång eller motgång måste man förstås förhålla sig kritisk. Detta är ju uppgifter som medierna i sin tur har fått från andra källor och de måste naturligtvis tas som partsinlagor i syfte att påverka opinionen. Jag tycker man bör vara kritisk mot alla uppgifter som gör anspråk på att visa militära vinster/förluster eftersom dessa oftast är en del av propagandakriget som bedrivs av bägge sidor.
Vem vinner informationskriget?
– Vi befinner oss i västvärlden och ser det som utspelas på de villkor som råder här med fria medier och utrymme för åsiktsfrihet. I Ryssland är fria medier inte tillåtna och den enda information som kan spridas är den som är tillåten av staten. Kritiska medier har belagts med förbud eller stängts ner. Beroende på var man befinner sig kan man uppleva att endera parten vinner. En okritisk iakttagare i Ryssland kan antagligen uppleva att den version som denne tar del av är riktig, under det att vi antagligen försvarar den version av kriget, dess orsaker och förklaringar av detta anfall som vi får ta del av.
– Västvärlden ger entydigt Ryssland skulden för aggressionskriget. Detta är ju också en del av det informationskrig, som även vi här i Sverige är en del av. Jag har flera ryska kollegor som jag har samarbetat med i många år. Jag har hört av mig till dem på olika sätt för att uttrycka min oro, men ingen har svarat och jag grubblar förstås vad det kan bero på. Vågar de inte? Håller de trots allt med den ryska ledningen om att kriget är motiverat? I slutändan vet jag ju inte vilken information de kan ta del av.
…och varför?
– Särskilt om man är en del av själva kriget är ju informationsförmedling en del av kriget. Men jag skulle nog säga att även vår nyhetsrapportering är en del av det eftersom vi befinner oss i närområdet och en del hot har uttalats mot vårt land. Jag tycker mig märka att den militära expertis som uppträder i våra medier allt oftare syns i uniform, nästan som om vi börjar vänja oss vid att de tar täten i sina militärstrategiska analyser.
– Jag antar att frågan kanske gäller vem av de stridande parterna som vinner informationskriget. Här hos oss ligger ju så gott som alla sympatier på den ukrainska sidan och all information som gör gällande att de är förtjänta av vår sympati innebär att de vinner. Orsaken till detta är att många i likhet med mig själv upplever att Ryssland omotiverat har startat ett aggressionskrig mot ett grannfolk i syfte att annektera deras territorium kosta vad det kosta vill.
Ordet "fake news" får en ny innebörd i dessa tider... eller?
– För den som har ett kritiskt förhållningssätt till medier är detta ingenting nytt. Det finns flera studier av till exempel Irakkriget som visar hur de amerikanska anspråken på precisionsbombningar inte var sanna. Nyhetsförmedling innebär alltid någon form av återgivning av det som man vill skildra som en verklighet. Detta är ingenting nytt. Sedan kan olika metoder som intervjuer och vittnesmål och stilgrepp som att vilja göra anspråk på att skildra den sanna verkligheten göra sitt till för att få det hela att framstå som genuint. Själva begreppet "fake news" är dock ganska nytt, men insikten att all nyhetsförmedling bygger på någon form av vinkling är det inte. Efter minst fyra år med president Trump har vi ju vant oss vid att en statschef helt oblygt kan fabricera lögner. Han är långt ifrån den första som gjort detta, men han gav fenomenet ett nytt ansikte. Visst, den "fake news" som produceras i krig gäller ju så mycket mer än anseendet hos en narcissistisk och opålitlig president. Det gäller ju liv.