Ett års väntan är över.
I kväll, lördag, går ridån upp för premiären på Stora Teatern för det storslagna äventyret "Peer Gynt" med Joel Ödmann, 35, i huvudrollen. Han har längtat till mötet med publiken igen.
– Mer än jag själv varit medveten om...
– Vi hade en publikrepetition i veckan inför ljuvliga skolklasser, som var så engagerade och gav en massa energi till vissa scener. Det påminde mig om det vackra och det läskiga i att varje kväll på teatern blir olik. Det är ju själva meningen. Vi letar inte efter perfektion utan något levande. Jag har saknat den kontakten för i den finns en närvaro i nuet, som är svår att finna annars, tycker Joel.
"Peer Gynt" skulle egentligen haft premiär för ett år sedan, men den sköts upp på grund av corona då.
– Vi hann repetera ett par veckor i december 2020, vilket jag, så här i efterhand, är väldigt glad för. Det blev en kickoff, där jag fick träffa personalen på teatern och lära känna Norrköping.
Tvivlade du någon gång på om ni verkligen skulle få spela den?
– Oja.
Har du levt med Peer Gynt hela tiden i väntan på premiären?
– Både ock. Jag har alltid haft med mig några manus. Mina föräldrar tycker det är kul att läsa och analysera så i somras satt vi i deras trädgård och läste den högt tillsammans några gånger.
Vad har du gjort annars under den här tiden?
– När "Peer Gynt" sköts fram så var Östgötateatern väldigt snabba på att ställa om och göra en mängd digitala produktioner under våren 2021 så då medverkade jag i några av dem. I höstas blev jag pappa och då tackade jag nej till jobb för att vara hemma innan det här drog igång.
Joel Ödmann är utbildad på skådespelarlinjen vid Stockholms dramatiska högskola och stått på många olika scener runt om i landet, men aldrig i Östergötland.
– De östgötska teaterhusen är så himla vackra. Jag blev alldeles varm första gången jag kom in på scenen i Norrköping. Tänk att vi, i denna cyniska tid, fortfarande har såna här hus ämnade för fantasi, poesi och allvarliga lekar. Det är för fint.
Han fick frågan om rollen av regissören Marie Nikazm Bakken i trappan på Turteatern, där de två jobbade tillsammans med Wagners "Nibelungens ring".
– En fem timmar lång föreställning hösten 2020, som dock aldrig hade premiär. Jag har jobbat med Marie flera gånger tidigare så jag känner jag igen mig. Hon förhåller sig till materialet med lagom mycket respekt och litar mycket på publikens egen förmåga att tolka, analysera, associera och dra slutledningar.
Vad är den stora utmaningen här?
– Det är ganska intensivt. Peer pratar ju hela tiden, men också själva formen på föreställningen. Den kräver en stor arbetsinsats från alla inblandade.
Om du jämför "Peer Gynt" med andra roller du gjort i din karriär?
– Jag relaterar ovanligt mycket till den här, vilket är skrämmande eftersom han är dum i huvudet, men jag känner igen att han likt mig och många idag verkar växa upp i tron om att världen finns till för honom snarare än tvärtom. Han anser sig ha rätt till en massa saker. En abstrakt frihetsidé, där verklighet, ansvar, ideal och konsekvenser är för tråkigt och för att inte tala om att vi snart bara ska dö.
– Kickar och självförverkligande däremot... det är kul och ohållbart och det går ju att applicera på valfri person eller samhälle.
Vad kan publiken förvänta sig i Norrköping och Linköping?
– Trams och dödsångest i vackra bilder. Den är kul rent visuellt. Publiken kommer roas av mina kollegor på scen för det gör jag varje dag. De är väldigt roliga.