Gertrud Hellbrand, 48, har inte riktigt städat ut julen, när hon serverar de sista småkakorna från julbaket över en kopp kaffe hemma i köket och väntar in ett paket från förlaget med hennes senaste bok "Röd hibiskus", som är den tredje delen i deckarserien Östgötasviten.
– Jag har bara sett den på bild i händerna på flera "bokstagrammare", men den borde dyka upp här i dagarna, säger Gertrud.
Det är här – på en gård på Vikbolandet utanför Norrköping och bara tolv minuters promenad genom skogen från föräldrahemmet och hästarna med en milsvid utsikt över ängarna – Gertrud hämtar inspiration och kraft i sitt skrivande och arbete. Hon delar sitt yrkesliv mellan författandet och kursansvarig/handledare för skrivarkursen Textlabbet på Bona folkhögskola i Motala.
Nu kan hon lägga till deckarkrönikör på sitt cv.
Gertrud har rört sig mellan olika litterära genrer i sitt skrivande från debutromanen "Vinthunden" 2004, men hennes tre senaste böcker är från deckarvärlden.
– Jag är egentligen inte någon stor läsare av svenska deckare – snarare tvärtom. Det är nog allt mitt tittande på Netflix, som fått in mig på spänningsspåret. Jag har läst mer anglosaxiska spänningsböcker än svenska, men nu håller jag på att botanisera och intressera mig även för den svenska marknaden. Jag är ingen utpräglad polisdeckarläsare och kommer in i det här lite från sidan. Det kan kanske vara bra.
– Det kommer nog också att märkas i mina krönikor att jag är skrivarkurslärare. Jag tar gärna fasta på tekniska lösningar och tendenser. Jag hoppas läsarna kommer gilla den lilla vinklingen.Det finns kanske rentav en och annan som själv går i tankar på att börja skriva...
Gertrud Hellbrand är en i raden av framgångsrika kvinnliga författare, som har sina rötter i den östgötska myllan. Emelie Schepp, Therese Bohman, Erika Rockborn, Jenny Jägerfeld, Lisa Zetterdahl och Sofie Sarenbrant är alla välbekanta namn i landets bokhyllor och på olika topplistor.
Varför gillar vi deckare så mycket?
– De har nästan alltid en upplösning, där det goda vinner. Hur bestialiska mord deckarna än frossar i så kommer polisen förr eller senare att knäcka gåtan och sätta dit mördaren. Det finns något trösterikt i det. En trygghet i att läsa om hemska saker, men veta att rättvisan segrar till slut.
– Jag tror att människan har en fascination för det makabra.
Gertrud fångar upp och hämtar stoff till sina karaktärer och deras egenskaper i vardagen.
– Därför kan det vara farligt att umgås med en författare som jag. Du kan dyka upp i nästa bok, säger hon och skrattar.
"Röd hibiskus" handlar om sökandet efter en 13-årig flicka och hennes föräldrar, som är försvunna. Samtidigt tvingas Sanja Soliman ta ledigt från polisjobbet efter en olycka.
– Jag hade en historia klar för mig, när jag började skriva "Röd hibiskus". Jag var inspirerad av ett verkligt brottsfall, som jag läst om. Dessutom råkar min huvudperson, Sanja, ut för en rad personliga prövningar. Hon misshandlas flera gånger och är närapå en mänsklig ruin i slutet av boken. När jag tänker på det i efterhand blir det väldigt personligt, säger Gertrud och stannar upp i tanken.
– 2021 och 2022 är de värsta åren i mitt liv.
Gertruds pappa insjuknade i elakartad hjärntumör under 2021, vilket vände upp och ner på hela livet.
– Jag har alltid levt nära mina föräldrar och alltid haft ett stort stöd från dem. Pappas engagemang i mitt skrivande och i min familj var viktigt. Han har betytt så oerhört mycket. Jag ägnade 2021 åt att fortsätta skriva på mina böcker, jobba på Bona, ta hand om familjen och träffa pappa varje dag tills han försvann för ett år sedan. Allt det jobbiga som Sanja utsätts för i boken är nog en fiktiv version av min egen svåra tid.
– Vad man än skriver i för genre så kommer ens liv, ens tankar och den plats man befinner sig på just nu, att färga av sig i berättelsen även om ingen utomstående skulle kunna se det eller förstå skälet till att man byggt upp historien just så som man gjort. Egna prövningar kan smyga sig in även i en spänningshistoria.
"Röd hibiskus" kan vara slutet på Östgötasviten.
– Jag har inte bestämt mig riktigt. Jag har hunnit bli rätt förtjust i Sanja och hennes medkaraktärer. Jag skulle nog vilja skriva vidare om dem, men jag har andra planer också. Det finns en hel rad med idéer som väntar.