Ingen vår utan teater på Löfstad och i miljön passar förstås en godbit ett fint mynt ur franskklassicismens förgyllda portmonnä.
Lägg till ett gäng snorfanor, odugliga läkare, kärlekstrubbel och du har Molières klassiska drift med girighet, hypokondri och värdelös medicinvetenskap. I år är det jubileum för hans mest kända komedi "Den inbillade sjuke" (1673). Den hade premiär för 350 år i sedan i den franska huvudstaden Paris, men den blev också Molière sista pjäs. Han spelade själv huvudrollen, men kollapsade på scenen i den fjärde föreställningen och dog några timmar senare i sitt hem.
Franskklassicismens drama ska innehålla de tre enheterna tid, rum och handling, alltså utspelas på en dag, en enda plats och med en huvudintrig. Varför borra ner sig i dessa teatervetenskapliga spörsmål då?
Jo, för att den här äldre komedigenren kräver något särskilt av dem som vågar sig på den vill jag mena. Molière och Holberg är svårare än man i förstone tror. Spelet måste vara rappt, intelligent och salt-sur-sött på det där sättet som britterna kallar ”witty”. Att vara rolig är alltid svårt och inte blir det lättare i den här lite stolpiga, manierade och tablåartade stilen som barocken föreskriver. Det blir gärna överdrivet sirligt och krystat bland krås och mamelucker. Molière ville tvärtom angripa den i hans tycke löjligt preciösa franska teatern genom en mästerlig drift med alla tillgjorda karaktärer.
Sådant behöver man inte oroa sig för när det här gänget, med några riktigt rutinerade teaterrävar, intar scenen. En av dem är Jörgen Mulligan och han kan spela byxorna av vem som helst. Jag vet på rak arm ingen som likt Mulligan kan få sufflering att tvärtom verka ingå i pjäsens upplägg.
Hans franskt nasala och ständigt förkylda Monsieur Argan drar ner en applåd bara genom att visa sig i pjäsens första scen.
Argan är som bekant hypokondriker och vill absolut gifta bort dottern med en läkarson. En ung sådan kommer i form av Lars Fagers skrattretande yngling som görs perfekt i falsett med en envis ton i sitt inövade galanteri. Han är par i nördar med sin lika snirkliga far, förtjänstfullt spelad av Johan Millving.
Dottern, den söta och väna Angelique (Adele Nordberg) är kär i en annan och minsann brister hon inte ut i skönsång tillsammans med ”sångläraren” Albin Johanssons näpne Cléante. Komediennen Carina Perenkranz gör ofta Molières pliriga och klipska husa. Alltid med den äran och även här vet förstås Toinette att fixa parets öde. Till sin hjälp har hon Argans sansade och stilige bror Béralde (Claës Weinar). Med dråpliga tricks och rappt farsartat spel spinner de båda en smart intrig vars final går i dur. Kärleksparet får varandra, Argan botas och hans girigbuk till hustru Béline avslöjas. Rollen görs av Kicki Kjellberg.
"Den inbillade sjuke" är en klassisk komedi om människans lägre drifter, fylld av lättsamma intriger och moraliska dilemman kryddat med kvicka absurditeter. Här på Löfstad sitter timingen perfekt med alla tungvrickande kvasimedicinska termer. Framför allt har man lyckats skruvat upp repliker och tempo till farsens svindlande höjder.