Efter några faktaböcker ger nu läkaren och prästen Agnete Kinman ut sin första diktsamling. "Det som vi aldrig anat" är namnet på en samling av fyra sonettkransar med fokus på försoning, med livet och med döden.
– Försoning tar tid. Det är ofta en lång och mödosam process. Vägen dit går ofta via medkänsla och förmågan att inte leta bortförklaringar eller att vilja släta över. Förhoppningsvis kan mina dikter vara en form av vägvisare, säger Agnete Kinman.
Att skriva sonettkrans är förstås en utmaning i sig. En sådan består av 15 sonetter där varje ny sonett inleds med sista raden från den förra och där den femtonde sonetten består av förstaraderna från alla de föregående. Agnete Kinman kallar tekniken för "spännande".
– Man vet aldrig själv riktigt vilka vändningar texten tar. En spännande ovisshet. Bara att följa med. Jag tycker att det är fantastiskt att få skriva. Inte minst för att jag själv tvingas tänka efter och koncentrera mig på vad jag vill få fram. Livsmod och hopp återkommer jag ofta till, säger hon.
Intervjun görs hemma på Hunstorps gård, mellan Norsholm och Grensholm vid Roxens norra strand. Agnete Kinman konstaterar med bedrövelse att Roxen är på väg att växa igen och att det knappt går att ro vid stranden längre framåt sommaren. Då skänker den egna rosenträdgården betydligt större glädje och ro. Vi tar ett varv i den taggiga idyllen och Agnete Kinman berättar, jämför och visar. Vid ett hav av rosa rosor stannar hon till.
– Constance Spry. Den första engelska rosen av David Austin. Visst är den vacker. Och titta här. Det är egentligen en vit pion. Den ser nästan likadan ut som den vita rosen intill. Spännande eller hur? Det är verkligen vilsamt att vara här. Ibland sätter vi oss på bänken och löser korsord. Mitt på dagen. Min mamma sa alltid att man skulle genomföra sina sysslor först.
I sina yrkesroller som läkare och, senare, som präst har Agnete Kinman mött medmänniskor i livets slutskede. Just försoning har varit ett ständigt återkommande tema i dessa möten. Viljan att göra rätt för sig och söka sen förlåtelse är ofta utbredd.
– En befrielse. Men det är synd att många väntar till dödsbädden. Vi borde göra det medan vi fortfarande är friska och starka. Mina dikter speglar dessa möten och frågor. Förhoppningsvis lyser livskraften i texten, säger hon.
"Det som vi aldrig anat" har släppts på Phonomedia.