Kontraster. Då bedrövad och uppgiven. Nu uppsluppen och förväntansfull. Så låter det när Kikki Danielsson ringer upp för att prata om den pågående turnén. En turné som når Norrköping (Flygeln) i morgon, fredag, och Linköping den 10 april.
– Nu är det kört för mig. Det var så jag tänkte när jag tvingades ge upp och ställa in i februari 2014. Jag låste in mig i min lägenhet och ville inte träffa någon. Tack och lov tjatade "Sulo" på mig att komma igen.
Vilket hon också har gjort. Till stor del tack vare parhästen och musikaliske riktkarlen Sören "Sulo" Karlsson. Den omfattande turnén, som bygger på hyllade countryplattan "Postcard from a painted lady", har rullat igång igen efter påskuppehållet.
Det känns rätt bra va?
– Framför allt är det underbart att vara ute med ett riktigt band. Det var länge sedan. Singback kan vara praktiskt men det är sällan kul. Tänk bara när skivan hänger upp sig bakom en.
Ser du det som en revansch?
– Delvis. Det har skrivit så mycket konstigt om mig som inte har med musiken att göra. Ändå har alltid publiken varit mina viktigaste kritiker. Nu blir det här en väldigt personlig show med mycket värme, skratt och kärlek. Och mycket mellansnack. Jag har så mycket att berätta. Jag skulle behöva en klocka på scenen som stoppar mig. Men jag märker att publiken gillar det.
Mer country och mindre schlager nu för tiden?
– Ja, countryn ligger mig närmast om hjärtat. Jag gillar de berättande texterna. "Sulo" har skrivit låtar som känns väldigt personliga och att sjunga dem är som att framföra min egen sanning. Även om det blir både "Bra vibrationer" och låtar från Wizex-tiden bygger föreställningen på senaste skivan.
"A painted lady"...är det du?
– Ja, jag är fjärilen som äntligen har blivit fri och kan blomma ut. Nyfikenheten är tillbaka. Det känns också på scenen. Jag brukar hålla på ganska länge varje kväll och till slut får jag be publiken gå hem. På skiva har jag aldrig sjungit bättre men de långa konserterna går hårt åt stämbanden. Jag laddar med hälsokost och en speciell honung. Men jag trivs bäst med sittande och koncentrerad publik. När jag vet att musik, ljus och ljud fungerar känner jag mig trygg.
Några speciella Norrköpingsminnen?
– Snarare från Skogsvallen i Simonstorp. Där var vi ofta med Wizex. Mysigt ställe. Finns det kvar?