Ett familjedrama med svek och kärlek där två världar som möts. "La cage aux folles" är mer än en dragshow med färgglada fjädrar, även om klubbscenerna definitivt förhöjer den glamorösa upplevelsen av musikalen.
Budskapet i den lättsamma komedin är tungt. Utöver faran med fördomar i kombination med makt handlar det om rätten att vara den man är. Och bli accepterad och respekterad för det. Som i de flesta familjer handlar konflikterna om kärlek, lojalitet, svåra beslut och viljor eller behov som krockar. Men huvudpoängen är ändå att ta vara på sin stund här på jorden. Dessutom tangerar vissa scener faktiskt kändisskapets baksidor för barnen i de familjer där allt sker inför publik.
"La cage aux folles" har satts upp många gånger sedan Sverigepremiären i Malmö 1986 (med Jan Malmsjö i huvudrollen) och kanske inte har samm genomslag nu. Men frågorna är fortfarande aktuella och den här gången har samhället förändrats, vilket får regissören Mattias Carlsson att vrida dramat ett varv till.
– Förra gången kanske vi fnittrade åt schablonbilder av vissa karaktärer och när någon naivt sa att dragshow var "äckligt". Men när den repliken uttalas med äkta förakt fastnar skrattet i halsen och det blir läskigt.
De har försökt nå bottnarna i historien. Liselott Lindeborgs gestaltning av den konservativa hustrun känns exempelvis ny.
– Jag går inte med på att hon är ett oskyldigt offer. Det är smärtsamt att hon är så nedtryckt, men samtidigt vill jag få fram att hon faktiskt kan vilja och tycka annorlunda än sin man.
Mattias Carlsson såg succéuppsättningen med Jörgen Mulligan och Christian Zell många gånger för drygt 20 år sedan, så det krävdes ett visst mod att våga sätta upp den igen.
– Visst blir det en viss press både inom huset och från publiken. Men den här musikalen är så aktuell nu när världen ser ut som den gör.
Johan Celander säger att just det påverkade valet av musikal.
– Här brinner vi. Här ställs livsviktiga frågor.
Mattias Carlssons favoritscen rör honom till tårar när vi pratar om den.
– När Georges (Pontus Plaenge) sjunger till sonen om allt Albin har gjort för honom – som vilken mor som helst – och sonen samtidigt får ur sig sin version av uppväxten...det är starkt.
Razmus Nyström, som spelar sonen Jean-Michel, gör sin första stora roll efter att ha gått ut scenskolan i Malmö förra våren. Nu stortrivs han på Östgötateatern.
– Jag gör en ganska tuff roll på så vis att den centrala konflikten handlar om hur Jean-Michel sviker sin mor. Förut var min relation till den här musikalen inte så stark, men nu ser jag hur fantastisk fin och viktig den är och hur komplicerade familjerelationer kan vara.
Han förstår sonens behov också.
– Han har inte haft det lätt när föräldrarna tar så mycket av stråkastarljuset, så jag förstår att han kämpar för sina livsval också.
Scenen vi fick se i förväg visades även under Kulturnatten. Jag kan konstatera att Magnus Möllerstedt inte har sparat på något när det gäller scenografin, som används till max. Kostymerna är eleganta och musiken håller mycket hög kvalitet, liksom ensemblen. En intressant premiär väntar på lördag kväll – troligen med en och annan fjäderboa även i publiken.