Plura tackar för sig.
Markus Krunegård summerade naturligtvis det hela allra bäst när han dök upp på scenen och gästade i "Någonting måste gå sönder":
– Tänk att få sjunga med Sveriges bästa band någonsin, utbrast han.
Vi var nog rätt många i folkhavet som var beredda på att hålla med om det där med "Sveriges bästa band någonsin" just i den stunden, den här kvällen. Trots att vi inte fick vara med där uppe på scenen.
Publiken var med på noterna.
Så, Eldkvarns sista konsert någonsin. På hemmaplan, ett stenkast från där allt startade 1971, och med en supertaggad publik framför sig som älskade varje låt, varje sekund och varje påminnelse om de riktigt fornstora dagarna. Givetvis kan man inte annat än att hylla en sådan spelning och vara på ett särdeles generöst humör en kväll som denna. Om inte annat för gamla tiders skull och för att Eldkvarn själva var det.
"Tack för oss". Från vänster: Marcus Olsson, Plura Jonsson, Adrian Modiggård, Werner Modiggård, Tony Thorén och Carla Jonsson.
Men det vore samtidigt inte helt rättvist. För nu var Eldkvarn bra. Riktigt bra. Om tisdagens konsert var genrepet, var det här "the real thing" där allt ställdes på sin spets och där Plura och bandet var redo att gå den där extra milen för att avsluta sin makalösa karriär på allra bästa tänkbara sätt. Utan att nöja sig med gamla meriter. Bandet lät tätt, ivrigt, hungrigt och bjöd på 29 låtar under nästan tre timmar.
Carla Jonsson får feeling under ett gitarrsolo.
Nu kan man förstås inte jämföra med hur Eldkvarn lät i slutet 1980-talet, men man kan inte annat än att bli imponerad över att de lotsade det här avskedsprojektet i land. Oddsen var ju inte klockrena med det långa uppehållet, den sviktande hälsan och ålderns ofrånkomliga förmåga att ta ut sin rätt förr eller senare. Desto starkare att avsluta så här, med sjungande fans i ett gungande folkhav som aldrig tycktes vilja gå hem. För det ska Eldkvarn ha allas vår beundran. De ville verkligen sluta snyggt och det märktes att det inte handlade om en vanlig dag på jobbet.
Basisten Tony Thorén i aktion.
Liksom i tisdags inleddes konserten starkt. Den suggestiva Norrköpingsbetraktelsen "27" följdes närmast av favoriten "3:ans spårvagn genom ljuva livet" och "Fulla för kärlekens skull". Med tanke på publikens enorma gensvar – allsång och armarna i vädret – kändes det som spelningen var hemma redan där. Det hindrade förstås inte pärlbandet av givna mästerstycken som "Alice", "Kungarna från Broadway" och "Kärlekens tunga" uppblandad med de lite mer obskyra numren, typ "Barn av sommarnatten" och "Nådens hand".
Markus Krunegård var en populär gästartist.
Så mycket det än har pratats om Pluras hälsa och ryggont inför de både farvälkonserterna, såg han nu oförskämt pigg ut och klarade sången konserten igenom med kraft och känsla. Han till och med stod upp under vissa perioder och bjöd på underhållande mellansnack, en sorts lustiga vardagsberättelser där det inte alltid gick att skönja någon distinkt poäng.
Adrian Modiggård förstärkte rytmsektionen och sjöng dessutom ett par låtar.
Eldkvarn satte alltså punkt med bravur. Ändå sitter jag här när timmen börjar bli sen och Götaparken har tömts på folk med högst blandade känslor. Glad för Eldkvarns och för vår skull hur kvällen och avskedet gestaltade sig. Samtidigt tom inombords och med en ihållande känsla av vemod. För nu är det slut. För alltid. Eldkvarn kommer aldrig att spela som grupp tillsammans igen. Tidigare kändes det bara som att de var på en lång semester.
Det var fullt tillåtet att sjunga med.
För Eldkvarn är och förblir en av de institutioner som tydligast definierar vårt Norrköping. På samma nivå som Kamraterna, om man nu ska ta en närliggande och aktuell koppling. Vi på plats kan vara nöjda över att ha fått vara med om den här kvällen. Om vi ska vara glada är en annan sak.
Plura varvade att stå och sitta under konserten.