”Jag odlar allt möjligt. Det är en passion! Här blir det björnbär till sommaren”, utbrister Stina von Sydow.
Vi ses på Vikbolandet där Stina von Sydow och Johan Celander bor sedan över tjugo år tillbaka. Det är en grå vinterdag. Men växthuset bakom bostaden ger löften om ljusare tider:
– Jag odlar allt möjligt. Tomat, paprika, sallad, gurka, aubergine, morötter, rotselleri och rödbetor. Det är en passion! Och jag tycker om att gå i skogen och plocka bär, berättar Stina.
Är ni självförsörjande?
– Nja, men jag kan fortfarande ta fram bönor och ärtor ur frysen så här års.
Vi tar några bilder utomhus. Motvilligt får jag med Johan på några stycken innan han tar bilen till stan och vi går in. Stina brygger gott kaffe och serverar en ljuvlig kaka:
– Jag har alltid gillat att baka.
Något säger mig att du inte nöjer dig med att baka som pensionär?
– Nej! I sommar är jag med i Shakespearefabrikens ”Slutet gott! Allting gott?” i Vadstena. Jag ska arbeta i min trädgård och redan nu förbereder jag lite för det. Men först reser Johan och jag till Rom.
Härligt! Var träffades ni?
– Vi lärde känna varandra i Malmö och flyttade upp till Stockholm efter att jag jobbat till och från där och Johan fick uppdrag att leda etableringen av Stadsteaterns ungdomsscen Backstage. Vi bodde där i två år och fick vår äldsta dotter Sally.
Motvilligt är Johan Celander med på några bilder innan han tar bilen till stan för att spela pingis. Idag har Stina von Sydow huvudrollen.
När började du på Östgötateatern?
– 1997 fick jag ett treårskontrakt som skådespelare och Johan som regissör och dramaturg. Efter några månader hoppade han in som teaterchef.
Kändes det stort att få de tre åren på papper?
– Jodå. Att få jobba på samma teater! Vi flyttade ner, men vi trodde inte att vi skulle stanna så länge. Vi sa: "Här kan man väl vara i tre år".
Stina skrattar åt minnet. De slår sig ner i Norrköping, Sally börjar i förskolan och två år senare kommer lillasyster Hedda. Ett år senare går flytten till Vikbolandet.
"Vi träffades i Malmö och efter några år i Stockholm kom vi båda till Östgötateatern som skådespelare och dramaturg. Efter några månader hoppade Johan in som teaterchef", minns Stina von Sydow.
Hur gjorde ni med teaterns arbetstider och barnen?
– Vi hade många barnvakter. Johan försökte vara hemma när jag hade föreställning. Det var ett väldigt pusslande och ganska jobbigt. Skådespelare arbetar när andra är lediga och tvärtom. Kollegorna blir vännerna man umgås med. Jag kände inte så många utanför jobbet. Men jag följde ju med Johan på premiärer och en del evenemang som ingick i hans jobb. Då kunde jag ha dåligt samvete för barnen.
Din situation var lite speciell på teatern. Johan var ju teaterchef. Var det friktionsfritt?
– Nej, det kändes som om jag var i någon slags mellanställning. Jag har alltid känt mig som en del av ensemblen, men jag gick inte på fackmöten när Johan var chef. Visst hände det att det var upprört på teatern, till exempel när det skulle skäras ned. Men varken kollegor eller Johan pratade så mycket med mig om det.
Du skärmade av?
– Ja.
Hur?
– Jag fokuserade på mina arbetsuppgifter. Jag har roligt när jag repeterar och spelar teater. Det är som en liten bubbla man går in i med sin ”ensemble-familj” i varje föreställning.
"Jag har roligt när jag repeterar och spelar teater. Det är som en liten bubbla man går in i med sin lilla ensemble-familj", berättar Stina von Sydow.
Var utbildade du dig?
– Jag gick en förberedande utbildning på Teaterstudion i Stockholm och var med i Fjärde Teatern, en fri teatergrupp. 1986 kom jag in på Teaterhögskolan i Malmö. Då var jag ändå ganska gammal. 28 år.
Mm, det är ju en hög ålder…
Stina skrattar åt min kommentar och fortsätter:
– Jag var 32 år när jag gick ut. Utbildningen var tre och ett halvt år.
Det är förstås en krass verklighet, som Stina säger. Kvinnliga skådespelare har åldersmässigt ett mindre ”fönster” än män enligt ett antal jämställdhetsrapporter om scenkonst och film.
Stina har spelat teater under hela sitt yrkesliv varav 27 år här på Östgötateatern. Det är på många sätt en bragd att erövra scenen kväll efter kväll. Somliga säger att "det är ett jobb vilket som helst".
”Jag var i någon slags mellanställning på teatern men har alltid känt mig som en del av ensemblen. Jag gick inte på fackmöten när Johan var chef. Visst hände det att det var upprört på teatern men varken kollegor eller Johan pratade så mycket med mig om det.”
Hur känner du?
– Det är absolut inte vilket jobb som helst. Det är helt underbart när det är en uppsättning man tycker om. Så är det oftast, tycker jag. Det är ungefär som en idrottsprestation. Man har laddat och förberett sig i flera veckor. Sedan ska man igenom det, bit för bit. Man måste ligga på topp varje kväll. Det är utmaningen och det roliga.
När det inte går bra då?
– Då är det tråkigt och känns inte bra, men man får försöka lägga det bakom sig. Jag glömmer ofta det som inte funkade.
Genom alla år, kan du pricka in en eller två pjäser som du känner extra för?
– Svårt. Jag brukar nämna Kärleksbrev som var speciell med sitt minimalistiska tonfall. Jag måste säga att det var väldigt roligt att göra dess raka motsats, den här galna föreställningen Titus Andronicus. Och att jobba med Ung Scen Öst. Barn och unga ger direkt respons. Det är utvecklande att arbeta med den yngre ensemblen.
Hon har just spelat sin sista föreställning på Östgötateatern. Nu börjar ett nytt kapitel i livet för Stina von Sydow.
Berätta om din senaste föreställning!
– Stina tänker på romarriket, ja! Jag har länge velat göra en italiensk soppteaterföreställning men det har inte blivit av. När vi spelade Titus Andronicus nämndes såväl Horatius som Ovidius varenda kväll. Jag ville göra något med kärlekslyrik och fick med mig en underbar gitarrist, Pelle Lind.
Shakespeare i Vadstena och en hel del odlingar låter inte som en tillvaro på sofflocket. Hinner du med något mer?
– Ja då. Så här års vill jag åka mer skidor, men det blir ju tyvärr allt sämre med snö. Jag är med i Bråvallaskrinnarna och hoppas att isarna ligger länge. Att åka med dem är kul men krävande. Är jag med på en halvdagstur är jag helt slut, då har jag inte kunnat spela teater på kvällen, erkänner Stina med ett skratt.
Du har en plan, alltså?
– Ja! Gärna arbeta med jämna mellanrum, och jobba i trädgården dessemellan. Och så resa på våren och hösten. Helst med tåg för klimatets skull, avslutar Stina von Sydow.