Vi börjar de här raderna, där vi slutade förra gången.
Med appen.
Med pulserande, bultande och lockande hjärtan.
Det var till och med så Avicii Arena på söder i Stockholm kom lätt i rullning, när programledaren Oscar Zia och hela SVT:s teknikavdelning kunde pusta ut och lägga premiärens appastrof och teknikhaveri till historien. De fick göra den Melodifestival de planerat för och, inte minst, presentera rösterna på ett nytt sätt, vilket kryddade det andra kvällen en smula. Det kommer skapa en annan kittlande spänning de kommande veckorna.
Jag åkte under många år, alldeles i början av den här turnerande och smått galna musikcirkusen, land och rike runt och levde i "mellobubblan" på plats i de olika städerna. Jag blev ett med varje bidrag, som jag kunde lyssna på om och om igen från onsdag kväll (de spelade upp låtarna i ett stängt konferensrum på ett hotell) till finalen på lördag. Där och då var jag många gånger övertygad om vilka låtar som skulle gå vidare eller skulle ha legat kvar i skrivbordslådan.
Det var en blandad kompott i mina spaningar.
I år, med en tillfällig (?) comeback i Melodifestivalen, väntar jag – precis som resten av folket – till lördagens sändning för att lyssna på bidragen.
Det har sin charm också.
Om det var därför jag kastade ur mig, ganska självsäkert, "ett och sju är överlägset" inför sällskapet i tv-soffan, när vi lyssnat igenom kvällen, låter jag vara osagt, men det var min spontana känsla.
Liamoos "Bluffin", som skrivits av bland annat Norrköpingssonen Jimmy "Joker" Thörnfeldt, var både först ut och bäst av alla. Han satte tonen och gav resten av startfältet ett och annat och tänka på.
Tone Sekelius och ”My way" var ett strålande nummer på alla sätt och är en riktig utmanare om, jag säger om, den skulle gå hela vägen och vinna hela kalaset på Friends Arena om några veckor. Det räckte bara till en semifinal här, men det var en bra början. Bidraget fick sällskapet dit av medryckande "Suave" med Alvaro Estrella ("Joker" har skrivit den också).
Det var i stället, överraskande nog, John Lundvik och hans "Änglavakt", som fick en direktbiljett till finalen.
Överraskande?
Ja, jag vill faktiskt påstå det.
Hans sång och hans känsla var egentligen överlägsen alla andra i den andra deltävlingen, men den kommer inte ha en chans på sikt i det här forumet. "Änglavakt" kommer absolut ha sin givna plats, men den är ingen partyhöjdare och får heller inte Europa på fötter. Det råder dock ingen som helst tvekan om Lundviks popularitet, där tolvorna fullständigt snöade in i det nya röstformatet. Hans eviga vinnare "Too late for love" från 2019 har satt avtryck i den svenska publiken. Det är tydligt.
Till sist.
Här är kvällens andra stjärna.
Humordrottningen Eva Rydberg, 78, klev in med ett leende vid sidan av sin skånske vän Zia och levererade ett karnevalspäckat öppningsnummer, en snygg revykuplett och dammade av fjolårets nummer i "Rena rama ding dong" i en internationell remix tillsammans Ewa Roos. Rydbergs CV är lång och framgångsrik. Hon är dansare, sångare, komiker, clown, skådespelare och teaterdirektör. Hon vann inte (Liamoo och John Lundvik gjorde det) och får drömma vidare om ett internationellt genombrott, men hon ramade in aftonen och fick oss att bli både imponerande och förvånade.
Det är gott nog.