Kön ringlar lång, stapeln med böcker sinar i avsevärd takt och det glöder om pennans udd. När Emelie Schepp möter sina läsare är risken för fysisk skrivkramp överhängande. Nya "Björnen sover" – den sjunde i raden om Jana Berzelius, åklagaren från Norrköping – är precis ute på bokdiskarna och när Emelie Schepp bjuder in till signering är läsarna redo.
Emelie Schepp behåller greppet om läsarna.
Det hela är ömsesidigt och själv öppnar hon gärna famnen för sina fans. Även om det, som sagt, frestar på på handled och fingertoppar när bok efter bok efter bok ska signeras.
– Det gör mig verkligen ingenting. Tvärtom. Jag tycker att det är jätteroligt att få träffa läsarna. Speciellt nu. När "Nio liv" kom mitt under pandemin fick jag stå i ett tomt lager i Rosersberg och signera förhandsbeställda böcker. Läsarna har alltid varit oerhört viktiga för mig. De ger mig inspiration och att få träffa någon som verkligen vill läsa det jag har skrivit är en ynnest. Läsarna är det bästa jag har. Att det fysiska mötet är tillbaka är underbart.
Det sägs ibland att Björn Hellberg är inofficiell svensk mästare i att signera böcker. Även Emelie Schepp vet vikten av vara tillgänglig, kommer inte långt därefter, och under en intensiv eftermiddag och kväll i Norrköping hinner hon med varuhus, shoppingcentra och bokhandlare. Hela hennes författarskap började för knappt tio år sedan som en imponerade uppvisning i privat entreprenörskap när Jana Berzelius först introducerades för de svenska deckarläsarna. Då skötte Emelie Schepp det mesta på egen hand. Långt ifrån enbart det rena författandet. Nu har hon självaste Norstedts i ryggen – kontraktet gäller flera böcker – och fokus kan således läggas på att driva berättelsen vidare om den våldsamma dramatik som ständigt tycks skugga den fascinerande och skrämmande huvudkaraktären i Norrköping med omnejd.
– Jag har levt med Jana i snart tio år. Nästa år firar vi jubileum tillsammans. Under åren har vi utvecklat en sorts relation oss emellan. Hur länge den kan fortgå? Jag vet inte, jag vill inte säga för mycket. Vi får se. När "Björnen sover" mår hon i alla fall jättebra. Det är en lycklig tid. I början av boken, alltså, säger Emelie Schepp.
Vi träffas på ett hotell i Norrköping. Emelie Schepp anländer i ett sponsorpimpat fordon där ett par gigantiska, röda hörlurar på biltaket skvallrar om samarbetet med Storytel som nu släpper "Björnen sover" som ljudbok och med Gunilla Leining som uppläsare.
– Direkt efter Norrköping ska vi vidare till Stockholm, säger Emelie Schepp.
– Storytel släpper ljudboken som ett event. En springande bokcirkel. Alla springer två kilometer samtidigt som de lyssnar på ett avsnitt ur boken. Jag tror att det är ganska många anmälda. Man behöver bara ta med sig egna lurar.
En svettigare variant av deckarvandringarna tillsammans med Peter Kristensson alltså?
– Ja, precis. Men deckarvandringarna återkommer i Industrilandskapet i år. Vi börjar redan nu i vår. Samma runda men med lite nya inslag tagna ur "Björnen sover".
"Björnen sover" inleds med ett brutalt mord i ett ensligt beläget hus i Kolmården. En ruskig historia där även Jana Berzlius mörka förflutna kommer upp till ytan och skakar om hennes närmaste omgivning. Mer ska naturligtvis inte avslöjas här, men hämnd är ett genomgående tema. Hur långt är en människa redo att gå för att hämnas?
– Jag skapade karaktären Jana först. En stark, fysiskt vältränad och hemlighetsfull kvinna. Jag tyckte att det saknades en sådan huvudkaraktär i andra svenska deckare. Först därefter började jag skriva mina deckare med henne i huvudrollen. Allt bottnade i den tidningsartikel som jag läste för många år sedan och som handlade om hur barnsoldater tränades. Skulle det kunna ske även här, säger Emelie Schepp.
"Björnen sover" är sjunde delen i serien.
– Jag kunde aldrig drömma om att jag skulle kunna ge ut sju böcker om Jana Berzelius. Det är ytterst få förunnat. Bokbranschen är tuff. Jag tar ingenting för givet. Aldrig. Inte ens nu när jag ligger på ett stort förlag. Jag måste fortsätta att skriva så att läsarna vill fortsätta att läsa. På så sätt har allt förändrats för mig.
– När jag gav ut min första bok på egen hand hade jag absolut noll press på mig. Det var inte ens någon som visste att jag skrev på en deckare. Bara familjen. Men jag ville inte ha en massa frågor om "hur går det med boken då?" hela tiden. Nu är det väl knappast någon hemlighet längre att jag skriver deckare.
Kanske inte. Hur skriver du då?
– Väldigt koncentrerat och strukturerat. Jag sätter igång vid åttatiden när barnen har gått till skolan. Vid tio tar jag en kort paus. Sedan skriver jag fram till lunch igen. Efter lunchen läser jag igenom vad jag har skrivit. Ändrar och skriver om. Man måste alltid vara bredd på att skriva om mycket. Det är ett ensamt yrke men man måste ha någon att bolla med. Förlaget förstås. Jag har också turen att ha Henrik (maken, vår anmärkning) vid min sida. Han är jättebra. Brutalt ärlig. Ibland har han rätt även om jag förstås har svårt att erkänna det först.
Är det ett hantverk eller en konstart att skriva deckare?
– Oj, svår fråga. Jag drivs självklart av att underhålla och berätta. Om det är ett hantverk, tycker jag att jag har utvecklat det undan för undan. Jag får ofta höra att mina böcker är dialogdrivna. Det kan jag förstå. Jag gillar en bra dialog och det är en utmaning att ge de olika karaktärerna sin egen röst. Alla får inte prata likadant.
– Jag ser mycket film och tv-serier och fångar upp en hel del den vägen. Men ibland kommer även inspirationen på närmare håll. Det kan räcka med att jag råkar överhöra ett samtal och snappar upp en bra replik som kan komma till användning. Jag har börjat skriva ned små stödord och meningar på Post it-lappar. Så har jag inte jobbat tidigare.
"Björnen sover" är således helt ny för läsarna. För Emelie Schepp är den snarare gårdagens nyheter och blicken och tanken är istället riktad framåt, mot nya projekt. Nya boken är på sätt och vis redan "död".
– Nej, den kommer jag inte att öppna mer, säger hon.
– Det låter kanske jättehemskt. Men då får man inte glömma att jag levde med den på heltid i över ett år. Först när manuset gick till tryckeriet kunde jag släppa den. Då var den inte längre inom min kontroll. Sedan var lyckokänslan densamma när pallen med böcker kom. Att få hålla sin nya bok i handen på riktigt...ja, det är någonting alldeles speciellt.