Kristian Gidlunds texter har blivit till en musikalisk teateruppsättning, som spelades i Hörsalen.
Han lämnade efter sig en blogg vid namn "I Kroppen Min" där miljontals fick följa hans sista år i livet med obotlig cancer. Tio år senare har hans texter blivit till en musikalisk teateruppsättning, framförd av skådespelare Razmus Nyström och musiker Mats Björke.
Mannen bredvid mig i publiken faller in och ut ur sömn. Kvinnan framför mig torkar tårar och håller om sin väninna. På något sätt förstår jag dem båda. För den dryga timmen vi sitter i Hörsalens stolsrader känns som en livstid. En 29 år lång livstid. Under 29 år måste man ju ändå sova då och då. Och gråta.
”Kristian” bokstavligen ramlar in på scen iklädd boxningsshorts och en skinnjacka med långa fransar. Det rinner svett om honom sedan första minuten och kroppsvätskorna multipliceras under föreställningens gång, inte minst när han plötsligt drabbas av näsblod. Han blir avbruten mitt i en monolog om livets eufori när han fångar upp fejkblodet i högerhanden. Snart återgår han till manin, men påminns igen om mörkret när han ser ner på sin blodiga hand.
Det stora publiktrycket för "I kroppen min" flyttade föreställningen från Teater Bråddgatan 34 till Hörsalen.
Det är denna balansgång som genomsyrar föreställningen. Liv och död. Men det hela känns flytande, istället för tvära kast mellan raka motsatser. Ibland är det svårt att säga säkert om det är döden eller livet det talas om. Möjligen är det som han säger själv; att döden kanske startar samma stund som vi föds.
Och just kanske blir ett centralt ord i uppsättningen. Jag minns inte många svar men oändliga frågor, eller i alla fall spekulationer. Man kan väl inte vänta sig något annat när det är döden som diskuteras.
Tidigare Mando Diao-medlemmen Mats Björkes musik är en konstant stöttepelare som bringar en dynamik och värme. Björke tittar uppmärksamt på ”Kristian” under föreställningens gång och flikar in mellan monologerna med trumpetsolon och pianoslingor. De hela låtarna som framförs då och då känns dock en aning malplacerade.
Något som slår mig tidigt är ”Kristians” användning av det lilla rum han blivit given. Han springer om och om igen ut mot kanterna av den lilla rektangulära scenen men stoppas. Det osar om en vilja att komma ut någonstans ifrån. Därför upplevs det speciellt rörande när han i slutet lyckas dundra ut i publiken, predikandes om att vi alla måste leva våra liv nu när de ännu kan levas.
”Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden."
Kristian Gidlund var journalist, författare och musiker. Våren 2011 drabbades han av magcancer. Han bloggade om sjukdomen och om sitt liv.