Norje, Blekinge
Med bland andra Europe, Scorpions, Judas Priest, Heart, Hawkwind
Sweden Rock Festival i lilla Norje har på allvar tagit upp kampen med Hultsfredfestivalen om titeln "Störst i Sverige". Vad gäller epiteten dyrast, trevligast och mest tillbakalutad ligger de redan i topp. 20.000 släppta biljetter, slutsålda en månad innan festivalen, och besökare från 30 olika länder. Det är inte illa av en festival som med ett snett leende har setts som ett tillhåll för stofiler och mobbade hårdrockare.
Publikrekord innebär givetvis också lite problem, när majoriteten av besökarna anländer på torsdag eftermiddag slingrar sig kön som en ändlös, svartklädd orm vid entrén.
Det stora irritationsmomentet är dock det nyckfulla vädret. Stekande sol och isande regnskurar om vartannat gör det svårt att slappna av. Mitt första möte med Hawkwind försvåras av ett rejält ösregn som effektivt förstör den psykedeliska stämningen. Det enda som påminner om flummigt sjuttiotal är några batiktröjor i den tappra publiken.
Män med luftgitarr
Festivalpubliken består av människor i alla tänkbara åldrar, färger och former. Övervägande delen är män, många med en läggning åt att i vingligt tillstånd spela luftgitarr medan blicken ängsligt söker likasinnade. Jag brukar svara med ett leende och tummen upp, det funkar oftast.
Torsdagens huvudattraktion Judas Priest är lagom till trettioårsjubileet återförenade med originalsångaren Rob Halford. De står för festivalens mest imponerande scenbygge och det behöver de. Engelsmännen är nämligen inte kända för att vara några publikfriare, bortsett från Rob Halfords små danssteg, utan litar istället till styrkan i musiken. Tyvärr är låtvalet väldigt förutsägbart och består av alltför många långsamma bitar för att jag ska bli helt nöjd. Men den perfekta metallåten "Painkiller" är omöjlig att värja sig mot och fungerade som plåster på såren.
Sveriges största rockband någonsin, Europe, står på lördagskvällen för avslutningen av festivalen. Det här är endast den andra spelningen sedan återföreningen och det känns som om det aldrig riktigt vill lyfta. Kanske har tre dagars rockfest satt sina spår hos publiken som verkar ovanligt tafatt, kanske väntar alla på "The final countdown", som givetvis spelas sist.
Bäst under festivalen tycker jag de amerikanska thrashbanden Exodus, Testament och Hirax är tillsammans med svenska The Haunted och In Flames. Där kan man snacka om energi och utlevelse. Extra pluspoäng går även till melodiska åttiotalshårdrockarna Danger Danger som jag blev barnsligt förtjust i.