Visst handlade det om underskattning när jag inför denna deltävling tippade en Andra chansen-plats för Louise Hoffsten. Men inte främst om underskattning av Louise. När jag hörde ”Only the dead fish follow the stream” för första gången i fredags var det uppenbart att det var en låt med skönt driv, vass refräng och fin mix av radiopop och salongsblues och att Hoffsten övervunnit de senaste veckornas motvind (som vi berättat om drabbades hon av ett mycket otajmat ms-skov härom veckan) och hade både rösten och munspelsflåset i trim.
De jag underskattade var tv-tittarna, som ännu en gång visade att formationsdans, frisyrchock (Anton Ewalds trotsade verkligen tyngdlagen!) och gamla meriter inte spelar någon roll. Bortsett från kidsen, som med rätta älskar en snubbe som Sean Banan, röstar svenska folket förvånansvärt ofta på de bästa låtarna.
Nu fortsätter alltså tv-resan för Louise Hoffsten. ”Stjärnorna på slottet”, final i ”Körslaget”, final i Melodifestivalen. Hur ska detta sluta…? Hon har tydligen bokat in en Memphis-resa i maj, men när jag pratade med henne i veckan lovade hon att det inte skulle krocka med Eurovision. Det är nog säkrast det.
Och på tal om underskattning av tv-tittarna måste jag ta ett par ord om det andra östgötska inslaget i deltävlingen. Att Joacim Cans ville hylla Magnus Johansson var rörande – precis som Cans lyssnade jag dagligen på den nu bortglömde Norrköpingsartistens skivor i början på 90-talet. Men det var lika rörande att inse hur svenska folket såg precis det jag såg: att Hammerfall-sångarens försök att matcha idolen tyvärr bara ledde till skämskuddechock. Nix, Jocke, lås in de där folkpopsambitionerna i din lilla ask, gå tillbaka till elgitarrerna och scenfyrverkerierna och så glömmer vi att det här någonsin har hänt. Överens?