Claes Malmberg är kanske ingen Loreen, men jag klagar ändå inte. Precis så här vill man ju egentligen att Melodifestivalen ska vara. Ett spännande gytter av genrer och artister där det är omöjligt att tippa.
Norrköpings-Elin kom sist, men jag hoppas att hon är stolt ändå. Hennes snygga ballad försvann i all övrig grannlåt, men var det bästa jag har hört hittills i allmänhetens val/webjoker-genren.
Själv rycktes jag med i Amanda Fondell-hysterin, hon var överlägset favorittippad, men egentligen var det inte särskilt konstigt att hon rök. I den här väldigt jämna och hittills klart hårdaste konkurrensen behöver man en låt som slår hårt och direkt. Hennes musikalnummer på indie-svengelska var bäst, men inte direkt något man nynnade på när man gick ut och fyllde på chipsskålen.
Där var Ravaillacz Kenneth & The Knutters/Henrik Dorsin-tillverkade monsterkuplett klart mer trallvänlig, och det kändes ändå rätt tidigt under kvällen att farbröderna skulle göra en Ranelid. Även om "En riktig jävla schlager" kändes mer Brandsta City Släckers i sitt testosteronstinna marschstomp.
Att State of Dramas kompetenta tv-serie-pop skrällde sig till final ihop med Körbergs skojare beror nog mycket på att de också var ensamma i sin genre. Motståndet bestod av tre hyfsat jämnbra ballader och tre hyfsat jämnbra diskodängor - klart att de tar ut varandra.
Men frågan är om inte Hoffsten har den bästa finallåten så här långt...