Manus och regi: Robert Dröse
Musik: Martin Land
I rollerna: Yohio, Nanne Grönvall, Ellen Bergström, Niclas Wahlgren med flera.
Crusellhallen, Linköping
10 januari
Det var en gång. Ja, för så börjar väl alla sagor, och så inleds också söndagseftermiddagen i Crusellhallen. Det var en gång en saga, som nedtecknades av Bröderna Grimm. En saga som i Disneys skepnad blev en del av vår jultradition. Och en saga som den tolkningsinriktade säkerligen hittar både politiska inkorrektheter och moralkakor i. Jag pratar om Snövit.
När Snövit så blir musikal blandar man mellan Disneyversionen och Grimms berättelse, även om historien känns igen väl oavsett referenspunkter. Snövit föds, får en elak styvmor, som kräver att få förbli vackrast i landet, och när Snövit växer upp ger hon styvmodern konkurrens på den fronten. Snövit ska dödas, men jagas istället till skogs och dyker så småningom upp hos dvärgarna. Dvärgarna tar hand om henne, men styvmodern inser snart att Snövit är i livet och gör nya försök att döda henne. Ett äpple spelar en avgörande roll, liksom en prins. Och givetvis en spegel. Ja, ni kan säkert historien.
Lägg så technotoner till den. Låt dvärgarna studsa och hoppa oförtrutet. Och låt artisten Yohio spela en korkad och synnerligen egocentrisk prins. Ja, då har ni "Snövit – the musical" i hela sin glans. Eller åtminstone i en del av den. För visst formligen dränks showen i färger och glitter. Visst briljerar Nanne Grönvall i sin roll som styvmodern. Och visst innehåller föreställningen ett antal roliga poänger.
"Snövit – the musical" är en tämligen barninriktad föreställning. Helst ska man nog vara åtta år, kunna signaturmelodin till Bolibompa, förstå hur en ambulans låter och tycka att Yohio är spännande, snygg och begåvad. Sedan är det nog viktigt att man tycker att techno är en trivsam takt och ton också. Och att man inte har någonting emot att vissa sekvenser upprepar sig igen och åter likt ett Teletubbies-avsnitt.
Artisteriet? Ja, det varierar. Inriktningen mot en barnpublik gör att vissa karaktärer blir övertydliga och överageras, och ofta är förmågan att sjunga viktigare än den att agera.
Sångerna då? Ja, för en musikal handlar ju mycket om sång och musik, och här är "Snövit – the musical" inget undantag. Det mesta sjungs, det är närmast en regel. Man bygger sånger runt små händelser i berättelsen, eller skapar egna sidospår. Föreställningen innehåller, utöver dvärgarnas lilla signatur, få sånger som man kommer ihåg efter att de genomförts, men de håller tempot uppe i föreställningen.
Men sammanfattningsvis kan väl sägas att det som var en gång blir en sång. Och att inget riktigt är som det en gång var i "Snövit – the musical" .