Musik: Richard Rodgers.
Sångtext: Oscar Hammarstein.
Regi och koreografi: Mattias Carlsson.
I rollerna: Anette Amelia Larsen, Richard Carlsohn, Carina Söderman, Karin Oscarsson med flera.
Spelas på Stora Teatern, Linköping t o m 16 maj.
Samma vecka som minnet av Förintelsen högtidlighölls fick ”Sound of music” sin efterlängtade Linköpingspremiär. En spelsugen ensemble under säker ledning av Mattias Carlsson bjöd på en musikfest som sent ska glömmas.
Det är på sätt och vis ganska märkligt. För som politisk teater håller inte ”Sound of music” måttet. Trots att den utspelar sig i skuggan av nazi-Tysklands anschluss av Österrike. Visst har det sena 30-talet beröringspunkter med vår egen tid, men den politiska problematiken är för grovt tillyxad och smärtan får aldrig riktigt fäste i denna musikal.
Kärlekshistorien mellan kapten von Trapp och guvernanten Maria är mer banal än eldfängd. Ändå lyckas Richard Carlsohn gjuta liv i den stele träbocken, som uppfostrar barnen med stränghet, kommandon och visselpipa. Bästa scenen efter paus är när samme von Trapp i vredesmod river sönder en naziflagga som protest mot hur nazisterna flyttar fram sina positioner.
Det som gör att musikalen lever och andas sina modiga tre timmar är förstås sång-och dansnumren. Rodgers-Hammarsteins stiliga 50-talsmusik har åldrats med behag och fått nya färgglada kläder. Det bästa först: Abedissans (Carina Söderman) vokala urladdning i ”Herden på berget”. En ödesmättad ballad som framkallar gåshud (och som måste ha inspirerat Björn & Benny).
Glittrande örhängen som ”Det bästa jag vet” (”My favourite things”) och ”16, fyller snart 17” (”16, going on 17”) känns först ovana att höra på svenska. Men det glömmer man snart. Visan ”Edelweiss” är också förtrollande.
För oss 60-plussare kommer den levnadsglada nunneaspiranten/guvernanten Maria alltid att förknippas med filmens Julie Andrews. Men dessbättre; Östgötateaterns Maria (Anette Amelia Larsen) försöker inte plagiera. Hon har en fin röst, friskhet och charm. Som en virvelvind drar hon upp tempot på scenen.
Liselott Lindeborgs hushållerska levererar roliga repliker på ren öschötska och tävlar med Maria Olofssons syster Margareta om titeln ”ensemblens skönaste minspel”.
Men det man minns bäst är tveklöst ”von Trapp-barnen”, de sju barn/ungdomar, som tillför tonvis med energi, leklust, och musikalitet som bidrar till att även banaliteter som ”Do re mi” smälter in fint.
Överlag slitstark musik alltså, men uppsättningen är också en fröjd för ögat. Scenografen Magnus Möllerstedts sätt att använda sig av metervis med tunna, vita, svepande tygsjok som rätt belysta blir vita fjälltoppar och skimrande blomsterängar. Snyggt och känsligt.
Linköpingspubliken är att gratulera!