Den nyfödda prinsessan är så söt. Håret svart som ebenholts, läpparna lysande röda och hyn vit som snö. Men drottningen dör i barnsäng. Snövit föds moderlös och kungen blir änkling. Efter sju år gifter han om sig, med en förtrollande vacker kvinna.
Snövit är en folksaga på liv och död. Styvmodern försöker som bekant gång på gång döda flickan för hennes skönhets skull.
”Snövit – The Musical” kom till Norrköping på söndagseftermiddagen efter att ha varit i Linköping på lördagen. Manusförfattaren och regissören Robert Dröse lånar både från Bröderna Grimm och från Disneys tecknade långfilm, plus hittar på en hel del eget. Främst musiken som här landar i vår pop-rock-schlager-tid.
De sju rockande dvärgarna heter dessutom Konrad, allihopa. Utseendemässigt är de allt som drottningen inte är, men hjärtat på rätt ställe har de allihop. Vilket kan sägas vara poängen med storyn.
Emma Rickfjord, inhoppare för en sjuk Nanne Grönvall, är en särdeles elak och manipulativ drottning. Måste hon gå över kungens lik så inte henne emot.
Vem kan ge henne motstånd? Inte den naive kungen. Inte Amy Diamonds skönsjungande Snövit. Inte Jacob Stadells stilige men lättduperade Härold. Men barnen! Barnen i publiken som ropar NEJ! så hela De Geerhallen gungar.
Kostymerna är överdådiga. Den fyndiga scenografin medger snabba byten mellan slottets tronsal och dvärgarnas storkök. Styvmoderns lilla Spegel, spegel i handen där, finns också i stor väggversion. Oftast ser vi slottet med tinnar och torn i spegeln, men vi får också se och höra den tala.
Tänk att den unga publiken orkar med två och en halv timmes underhållning, inklusive krampaus med kaninen, björnen och biet. Rena rama trolleriet.