Varligt och kärleksfullt

CCCC Sven-Bertil Taube: Hommage

18 november 2014 11:10

Visa

Universal

Sven-Bertil Taube och Olle Adolphson var barndomsvänner. De hade sällskap till skolan och eftermiddagarna tillbringades hemma hos Astri och Evert Taube.

Olle fick följa med familjen Taube till sommarstället Sjösala i Roslagen. En sommar lärde sig han sig spela gitarr mest för att det inte fanns något piano i närheten.

När killarna blev äldre seglade de tillsammans; sjöng, deklamerade, musicerade. Och när Everts Gröna Lund-vecka närmade sig gick det åt mycket ungdomlig energi för att få Evert i spelbart skick.

Med så mycket gemensamt i bagaget kan man undra varför Sven-Bertil och Olle gjorde så lite tillsammans på scenen. Det är egentligen först nu, tio år efter Olle Adolphsons död, som de så att säga samarbetar kring Olles visor.

Framför allt är det Olles älskade 70-talsrepertoar, som låter solist och orkester att gnistra. Under första lyssningen stördes jag av att Peter Nordahls uppfattning om hur dessa visor ska sjungas var så långt ifrån min egen. Men snart var jag beredd att kapitulera.

”Nu har fått den jag vill ha” är förmodligen Olles finaste visa. Den beskriver ett kärleksförhållande i upplösningstillstånd. Sven-Bertil gör den stillsamt prövande.

”Hommage” är en hyllning till Sven-Bertils konstnärsvänner Lars Forssell, Carl-Fredrik Reutersvärd och Ulf Björlin. Samt förstås till Olle Adolphson. Visor, dikter, musik flätas samman. Det är egentligen inga konstigheter. Men det är varligt gjort. Kärleksfullt. SON gör mig nästan aldrig besviken.s

Sven-Bertil brukar beskriva sig som ”slö baryton”. Någon gång också ”sjungande skådespelare”. Kanske är det därför Lars Forssells dikter blir så väl omhändertagna här. Det är en ren fröjd att höra Sven-Bertil deklamera ”Apotheos” och ”Shanty” uppbackad av en taggad orkester.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!