Det mesta är som vanligt. Den ständige sidekicken Lars Halapi står förstås vid hennes sida även på denna turné, liksom de gamla vapendragarna Peter Korhonen och Thomas Axelsson.
Men hon har också med sig en samling nya låtar, från albumet "My song" som släpptes tidigare i år. Sammantaget är det en ordentlig låtskatt hon har att plocka från – sedan debuten 1995 har hon gett ut tolv album.
– Det är en del att välja på, faktiskt. När jag har en ny skiva vill jag ju ta från den, men så vill jag också ha några trygga som jag är bekväm med, och nån jag inte spelat på länge, säger hon.
Senast du var i Linköping fick publiken önska låtar. Blir det så även denna gång?– Ja, det är något jag har börjat med. Det är kul. Och bra att få höra vilka låtar folk tycker om.
Varifrån kommer låtarna?– Från magen, tror jag. De börjar i någon slags molande värk och sen kommer de ut ibland. Alltid inifrån, helt klart. Det är alltid bara en känsla från början och sen får jag sitta och försöka pressa på. Jag känner när det är dags.
Dags för vad?– Att skriva något, när det behövs. Det är som en oro.
Värk och oro? Skriver du aldrig av lust?– Det är inte så obehagligt som det kan låta. Det blir lustfyllt när det sätter sig. Men det är blandade känslor.
Men allt kommer inifrån, alltså? Du har inga yttre influenser?– Inget väder eller miljöer eller så, nej. Mer om jag ser en film eller läser en bok i så fall. Men det spelar ingen roll var man är. Det handlar alltid om känslor och kommer alltid inifrån.
Lars Halapi är förstås också en viktig faktor i skapandeprocessen, som gitarrist och producent. Halapi och Zelmani har samarbetat i över två decennier utan avbrott.
– När melodi och text är gjorda och jag är färdig med den akuta känslan kommer han in. Då blir det nånting större av det. Han fångar och förstärker allt, och det är ren lycka för mig. Hur känner du själv när du skriver?
Sophie Zelmani är stillsam och lågmäld, precis som i sångerna. Och avslutar gärna sina svar med en motfråga, som för att få umgänget att kännas mer som ett samtal än en intervju.
Det mest signifikativa och kanske mest avgörande för Zelmanis framgång är hennes sångröst – den behagliga, nästan viskande stämman. Själv överraskar hon när den kommer på tal.
– Jag har ingen röst. Faktiskt. Jag tycker inte att det är en röst. Men jag måste ju sjunga orden. Nu vet jag alla begränsningar jag har, och har hittat det enda sättet jag kan sjunga på som jag själv står ut med.
Oj. Men du måste väl ha märkt att många andra tycker väldigt mycket om din röst?– Ja, det är jättekonstigt. Kanske hör de något jag inte själv hör. Det är helt okej när jag sjunger mina egna låtar. Annars är det förfärligt.
Den vanligaste kritiken mot Sophie Zelmani är den om avsaknaden av utveckling. Att varje nytt album låter ungefär som det förra. Hon är medveten om åsikten, men vet inte riktigt vad hon ska göra med den.
– Jag är som jag är. Och jag vet inte vad som menas med utveckling. Vad ska jag göra, tänker du?
Många ser varje skiva som en reaktion på den förra, och ser ett värde i att byta sound eller band med jämna mellanrum.– Jag tycker om att vara med det här bandet, och det här är sättet jag skriver på. Och jag gör det ju för min egen skull.
Efter Linköping väntar några spelningar i Tyskland. Sophie Zelmani har varit hetare utomlands, men får fortfarande en del spelningar.
– Jag har en liten publik i Tyskland. Och så börjar det hända saker i Kina. Dit ska jag åka och spela snart. Det är väldigt annorlunda. Har du varit i Kina?