ThÄström.
Jag menar nĂ€r det nalkas ThĂ„ström-slĂ€pp sĂ„ Ă€r det ju som julafton och födelsedag i ett och samma paket. Men ibland hĂ€nder det att skivor, eller artister du inte ens visste fanns förgyller ditt liv och lyckas sĂ€tta en liten guldkant i ett annars sĂ„ grĂ„tt landskap. En sĂ„dan grupp Ă€r âSilk Sonicâ som med deras fĂ€rska platta âAn Evening With Silk Sonicâ inte bara mjukar upp mina stela höfter, den fĂ„r mig att dansa fram i veckorna.
Vi kan ta det frĂ„n början, âSilk Sonicâ Ă€r inte vilka debutsnubbar som helst, bakom bandnamnet döljer sig inga mindre Ă€n Bruno Mars och Anderson Paak. SĂ„ att kalla detta en supergrupp krĂ€ver ju knappast nĂ„gra överdrifter. MusikmĂ€ssigt Ă€r det sval och ĂŒbercool soul och RnB sprungen ur ett skitigt 70-tals Detroit. Det Ă€r som att man bara vĂ€ntar pĂ„ att Marvin Gaye, Jimmy Ruffin eller The Supremes ska komma in och köra vilken vers som helst.
Det Ă€r pĂ„ intet sĂ€tt en pastisch eller ett försök att göra nĂ„got som redan gjorts. Den hĂ€r plattan Ă€r en hyllning, en hommage till tidigare nĂ€mnda Gudar och Gudinnor. Det Ă€r soulmusik för sovrummet, musik att landa till, att dansa till. Jag visste inte att varken grupp eller skiva fanns. Nu klarar jag mig inte utan den. Ta en lĂ„t som âSmokin Out The Windowâ som Ă€r fullkomligt omöjlig att inte röra pĂ„ höfterna till. Inte visste jag att den existerade. Nu Ă€r den lika viktig som morgonkaffet.
Jag kan inte skriva om ThĂ„ström utan att skriva om ThĂ„ström. Sveriges enda rockstjĂ€rna, som han av mĂ„nga kallas, slĂ€ppte plattan âDom Som Skinerâ och hyllningskörerna lĂ€t inte vĂ€nta pĂ„ sig. Om man bara lĂ€ste recensioner och reaktioner kunde man lĂ€tt kunna tro att Joakim ThĂ„ström slĂ€ppt ett magnum opus. Men om vi ska vara riktigt Ă€rliga sĂ„ Ă€r det en skiva i mĂ€ngden. Det lĂ„ter ungefĂ€r som man vĂ€ntat sig att det ska lĂ„ta nĂ€r han slĂ€pper nytt. Det Ă€r inte jĂ€ttebra, men det blir aldrig heller dĂ„ligt (okej, singlarna âPapperstunna VĂ€ggarâ och âIsbergenâ Ă€r sĂ„ nĂ€ra dĂ„ligt man kan komma), för fĂ„ artister lyckas skapa en sĂ„dan nerv i lĂ„tarna. Det finns skyhöga alster pĂ„ skivan, som titelspĂ„ret, âSödra Korsetâ eller vackra âMAMMAâ.
TextmÀssigt skiljer sig inte denna skiva frÄn tidigare, ThÄström grÀver dÀr han stÄr. Han skriver vad han ser, och vid det hÀr laget börjar man kunna den formeln. Men den dÀr pennan stÄr ÀndÄ i en klass för sig i detta landet. Det kanske Àr mina förvÀntningar som Àr för höga. Vi kanske har vÀxt ifrÄn varandra nu, Joakim och jag. Jag hade hoppats pÄ nÄgot annat, nÄgot mer. Jag förstÄr inte riktigt hyllningskörerna.
Joakim ThĂ„ström har slĂ€ppt en helt okej platta. Det finns artister som under en livstid inte ens klarar det. Du kan vĂ€l knappast missat den heta debatten vad gĂ€ller svensk hiphop-musik. Kanske framför allt en genre som benĂ€mns gangsta rap. Du vet den dĂ€r typen av musik som man blir yrkeskriminell om man lyssnar pĂ„, om man fĂ„r tro mĂ„nga av vĂ„ra folkvalda. Ăr det hĂ€r ett försvarstal mot texter om droger, vapen och annan skit? Absolut inte. Men glöm inte att musik Ă€r en konstform, du blir inte tomte bara för att du lyssnar pĂ„ julmusik.
Rapparen A36.
A36 Ă€r en svensk rappare frĂ„n VĂ€stkusten som just nu Ă€r eld. Med influenser frĂ„n fransk hiphop stĂ„r han för nĂ„got nytt. Men visst, jag varnar dig innan du dunkar pĂ„ höstens bĂ€sta lĂ„t âSamma Gamla Vanligaâ, texterna Ă€r hĂ„rda och rĂ„a. Men det svĂ€nger nĂ„t sĂ„ förbannat. Plattan âArea 36â Ă€r fantastisk.
Ricky Holmquist