Thåström.
Jag menar när det nalkas Thåström-släpp så är det ju som julafton och födelsedag i ett och samma paket. Men ibland händer det att skivor, eller artister du inte ens visste fanns förgyller ditt liv och lyckas sätta en liten guldkant i ett annars så grått landskap. En sådan grupp är ”Silk Sonic” som med deras färska platta ”An Evening With Silk Sonic” inte bara mjukar upp mina stela höfter, den får mig att dansa fram i veckorna.
Vi kan ta det från början, ”Silk Sonic” är inte vilka debutsnubbar som helst, bakom bandnamnet döljer sig inga mindre än Bruno Mars och Anderson Paak. Så att kalla detta en supergrupp kräver ju knappast några överdrifter. Musikmässigt är det sval och übercool soul och RnB sprungen ur ett skitigt 70-tals Detroit. Det är som att man bara väntar på att Marvin Gaye, Jimmy Ruffin eller The Supremes ska komma in och köra vilken vers som helst.
Det är på intet sätt en pastisch eller ett försök att göra något som redan gjorts. Den här plattan är en hyllning, en hommage till tidigare nämnda Gudar och Gudinnor. Det är soulmusik för sovrummet, musik att landa till, att dansa till. Jag visste inte att varken grupp eller skiva fanns. Nu klarar jag mig inte utan den. Ta en låt som ”Smokin Out The Window” som är fullkomligt omöjlig att inte röra på höfterna till. Inte visste jag att den existerade. Nu är den lika viktig som morgonkaffet.
Jag kan inte skriva om Thåström utan att skriva om Thåström. Sveriges enda rockstjärna, som han av många kallas, släppte plattan ”Dom Som Skiner” och hyllningskörerna lät inte vänta på sig. Om man bara läste recensioner och reaktioner kunde man lätt kunna tro att Joakim Thåström släppt ett magnum opus. Men om vi ska vara riktigt ärliga så är det en skiva i mängden. Det låter ungefär som man väntat sig att det ska låta när han släpper nytt. Det är inte jättebra, men det blir aldrig heller dåligt (okej, singlarna ”Papperstunna Väggar” och ”Isbergen” är så nära dåligt man kan komma), för få artister lyckas skapa en sådan nerv i låtarna. Det finns skyhöga alster på skivan, som titelspåret, ”Södra Korset” eller vackra ”MAMMA”.
Textmässigt skiljer sig inte denna skiva från tidigare, Thåström gräver där han står. Han skriver vad han ser, och vid det här laget börjar man kunna den formeln. Men den där pennan står ändå i en klass för sig i detta landet. Det kanske är mina förväntningar som är för höga. Vi kanske har växt ifrån varandra nu, Joakim och jag. Jag hade hoppats på något annat, något mer. Jag förstår inte riktigt hyllningskörerna.
Joakim Thåström har släppt en helt okej platta. Det finns artister som under en livstid inte ens klarar det. Du kan väl knappast missat den heta debatten vad gäller svensk hiphop-musik. Kanske framför allt en genre som benämns gangsta rap. Du vet den där typen av musik som man blir yrkeskriminell om man lyssnar på, om man får tro många av våra folkvalda. Är det här ett försvarstal mot texter om droger, vapen och annan skit? Absolut inte. Men glöm inte att musik är en konstform, du blir inte tomte bara för att du lyssnar på julmusik.
Rapparen A36.
A36 är en svensk rappare från Västkusten som just nu är eld. Med influenser från fransk hiphop står han för något nytt. Men visst, jag varnar dig innan du dunkar på höstens bästa låt ”Samma Gamla Vanliga”, texterna är hårda och råa. Men det svänger nåt så förbannat. Plattan ”Area 36” är fantastisk.
Ricky Holmquist