26 år gammal försörjer sig Ellen Andersson på att ”vara ute och sjunga” (ena kvällen storbandsorkester den andra mingel och företagsevent). Hon har också en Quartet. Ellen och de tre unga män vars debutalbum utsågs till förra årets bästa platta. Samtidigt upphöjde Sveriges Radios expert Ellen till en slags jazzens kvinnliga Jesus. Som om det fanns ett före och ett efter.
– Smickrande, jag blev jätteglad för sjunga jazz är ju det jag alltid velat göra, säger Ellen när vi sitter på Babettes uteservering en blåsig linköpingslördag i juli då vädret improviserar ”höst”.
Det är inte lätt att förhålla sig till detta ”efter”. Det är inte så romantisk som hyllningskörerna förkunnar även om hon ibland sjunger på bröllop. Men Kulturnytts Mikael Timm hävdade verkligen att ”en svensk jazzstjärna är född” efter att ha lyssnat på Ellen och det låter onekligen som en biblisk ”oneliner”, om frälsare.
Ellen Andersson Quartet säljer ut sina konserter, de är jättestora i Danmark och amerikanska Downbeat har skrivit upp dem. Förklaringarna är två: Ellens röst och modet att ersätta ”det heliga” jazzpianot med en gitarrist, Anton Forsberg.
Att hon och Anton funnit jazzen är ingen tillfällighet.
– Jag kunde fyra simpla ackord på gitarren när jag var tolv år. Så fick jag lära mig det här bossanovackordet av morfar, berättar Anton och böjer samtidigt bak armen i en ”spasm-liknande” rörelse.
– Det ackordet, A13#11b9, förändrade allt!
På De Geergymnasiet var det jazz som gällde.
– Vår lärare Martin Perk såg verkligen oss elever, dessutom var han själv en fantastisk bra pianist.
Ellen gick på Folkungaskolans musikklasser och sedan musikgymnasiet.
– Det var mest körer och populärmusik, väldigt lite jazz men en dag fick vi sjunga med ett storband och det var riktigt kul. Sedan har jag en far som jämt spelade jazzskivor så jag har hört mycket jazz under hela barndomen: inte lyssnat, inte spelat men hört…
Hon fortsatte på Lunnevad och Skurups folkhögskolas musiklinjer där hon träffade Anton och bildade Ellen Andersson Quartet, ett kollektiv med rebellisk attityd till jazzens många och starka normer. I stället för att skriva eget material gör de klassiska låtar (”Standards”) på ett nytt sätt. De vägrar piano och låter istället Anton spela ”lite pianolikt”.
– Som gitarrist är det lätt att få mindervärdeskomplex till en pianist. Vi har färre toner, mindre register och dominerar aldrig i jazzen. Jag har alltid tyckt det är väldigt svårt att spela gitarr så jag både hatar och älskar den, vi har….det är ”komplicerat”, menar Anton och skrattar..
– Med gitarren får vi en öppnare ljudbild (mer tystnad) men vi är ett starkt kollektiv där alla tar sitt ansvar nu när vi inte kan luta oss mot ett stort, klangrikt piano.
”Pianofrigörelsen” har även gett dem ett nytt instrument – Ellens röst.
– Jag gillar att improvisera ordlöst, det är minst lika viktigt som att sjunga med text. Tyvärr finns det en norm i jazzvärlden där man som vokalist förväntas sjunga sin melodi och sedan ta ett steg tillbaka. Det vill jag ändra på. Att jag kan påverka musiken lite när som helst, precis som en instrumentalist, är viktigt för mig.
Ellen tar plats, bredvid Anton. Kvartetten blir kvintett men förblir kvartett. Kanske finns det trots allt ett före och ett efter.
