Thomas Stenström är on tour och då är han ”en glad pöjk”, säger han när vi hörs. Han är inte riktigt skapt för att sitta still, något som ofta hörs i den lätt rastlösa musiken. Men nu är allt bra.
– Det var ett tag sen jag var ute och spelade och jag blir alltid lite nervös – kommer det att komma folk, kan jag fortfarande spela gitarr? Men det har varit väldigt bra uppslutning i nästan alla städer, säger han.
I helgen spelar han i Linköping, och det största fokuset när det gäller scenshowerna är att ingen ska vara den andra lik.
– Jag är så jävla rastlös och vill bli överraskad själv. Det enda målet är att publiken ska ha skoj och att de ska undra vad de just såg.
För den stora massan är Thomas Stenström synonym med ”Slå mig hårt i ansiktet”. 2014 kom låten som förändrade hans liv på det sätt som bara en brakhit kan, och i skrivande stund närmar den sig 27 miljoner spelningar på Spotify.
Thomas Stenström säger att han å ena sidan gör samma sak som han gjorde innan låten kom ut, men att den å andra sidan förändrade allt i grunden.
– Den har betytt att väldigt många hittar till min musik och har skakat om alltihop. Allt är större och gäller mer. Den har gjort att jag har tagit mig i kragen. Det är på allvar och folk förväntar sig grejer. Den har uppfostrat mig kan man säga.
På senaste tiden har han gått åt ett delvis nytt håll. I ”Det här är inte mitt land” gör han tillsammans med Silvana Imam ett antirasistiskt statement.
– Det är ett håll jag alltid har gått åt. Men det är första gången jag visar upp det tydligt, säger han och berättar om hur det var att växa upp i en liten by utanför Uddevalla, där bygdegården hade öppet på lördagar och där han fick ta emot mycket stryk.
– Det här är första gången jag lyckats klä det i ord som jag är nöjd med.
Hela din senaste skivtitel – ”Rör inte min kompis” – är ju ett gammalt antirasistbudskap från 80-talet?– Jag sjunger den textraden i låten ”Luffareblod”. Från början var det en textrad som ringade in attityden jag och mina polare hade när vi var små, och som vi fortfarande har. Att vi backar upp varandra och tar varandras rygg. Men jag hade en sån pin när jag var liten så den andra sidan av myntet är ju det antirasistiska budskapet. Jag ändrade skivans titel i sista sekund, den skulle ha hetat ”Luffareblod”. Det är jag glad för, för då får jag prata om de här grejerna.
Har det alltid varit självklart att sjunga på svenska?– Ja. Jag är jävligt dålig på engelska. Och när jag var liten hade jag skitlite att göra. Jag använde låtskrivandet som en papperskorg, jag kunde inte få ut känslor på något annat sätt. Och då ligger svenskan närmast.