Säger jag Leonard Bernstein svarar du säkert West Side Story - Broadwaysuccén som gjorde tonsättaren populär för den breda massan. Ungefär samtidigt som han komponerade sin moderna Romeo och Julia-saga, färdigställde han Candide, byggd på Voltaires 1700-talsklassiker. Inledningsvis gjorde den här underbart bisarra och röriga komedin inte något vidare intryck på sin publik, men det har ändrats under åren. Verket är omöjligt att genrebestämma. Opera eller operett, musikal eller musikteater? Bernstein skrev flera versioner och kvällens konsertant med berättarröster från 1988 är hans slutgiltiga.
Handlingen är som pikareskromanen, en sedelärande satir fylld av osannolika äventyr. I Bernsteins händer blir den en lättsam bagatell, men att sjunga verket är ingalunda enkelt. Här krävs rutinerade operasångare och kvällens utmärkta ensemble behärskar tonsättarens musikaliska svep över en mängd stilar. Med en klackspark svingar de sig genom jazz, vals, folkmusik, serenad, musikal och latinska rytmer. Koloratursopranen Susanna Andersson (Kunigunda) imponerar med sina vansinnesklättringar i arian ”Glitter and be gay”. Ja, det är en hisnande färd som hon kontrollerar perfekt samtidigt som hon spelar ut hela sin dramatiska förmåga. David Danholt (Candide) har en annan ingång i sin karaktär och jag njuter av hans sammetslena tenor. Med glimten i ögat leker han sig genom arior och duetter. Just i duetterna spårar nog lyssnaren drag från West Side Story.
Candides lärare Dr Pangloss då? Ja, Magnus Kyhle bjuder på ett brett komiskt register när han vägleder sin adept genom allsköns upptåg, avrättningar och återuppståndelser. Kyhle gör även berättarrösten med samma galna ådra. Till sin hjälp har han dirigenten som kommer med visdomsord och sjunger ett stycke. Här bör också nämnas Ingrid Tobiassons insatser som Den gamla damen, särskilt i duetten ”We are women” med Andersson. Martin Hultkvists behagliga tenor alternerar elegant mellan Guvernören och Vanderdendur. Uwe Schenker Primus och Carolina Krogius roller är mindre, men framförs med samma känsla för komedi. Körerna tvekar något i insatserna till koralerna. ”Westphaalejja” sjungs på bredaste östgötska, men kören blommar desto vackrare i sina lyriska försäkringar om Eldorado. ”Auto-Da-Fé (What a day)” är en riktig tungvrickare och här har det repeterats i körstämmorna. Perfekt textning och frasering. Kvällen blev en musikalisk odyssé som visade på Bernsteins genrebredd. Publiken gav stående ovationer.